Det potentiella barnet har eget skyddsvärde

Replik. I en debattartikel publicerad den 16/7  argumenterar Annika Strandhäll (S) för att bibehålla vår nuvarande abortlagstiftning med det sämsta av de argument som brukar framföras till aborträttens försvar. Strandhäll förstår abortfrågan som en fråga som uteslutande handlar om kvinnans rätt till sin kropp: ”Vi värnar kvinnors rätt till sina egna kroppar”. Strandhälls resonemang är lika banalt som okunnigt. Inte heller är det med sanningen överensstämmande. Så sent som våren 2017 sade nämligen socialdemokraterna nej till surrogatmoderskap. Så långt sträcker sig alltså inte kvinnors rätt till sina egna kroppar att de får lov att upplåta sina livmödrar för att en annan kvinnas ägg ska kunna växa till ett barn där. Inkonsekvensen är uppenbar.

Den allvarligaste invändningen mot Strandhälls resonemang handlar dock inte om inkonsekvensen utan om svagheten i hennes huvudargument – kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp. Abortfrågan är inte möjlig att reducera till en fråga om kvinnans kropp: embryot/zygoten/fostret är nämligen inte en del av hennes kropp, utan en egen entitet, ett potentiellt mänskligt liv med ett skyddsvärde. Detta skyddsvärde ökar rimligen i takt med att graviditeten fortgår och fostret närmar sig den punkt då överlevnad utanför kvinnans livmoder är möjlig. För närvarande betraktas vecka 22 som gränsen för överlevnad, men gränsen flyttas nedåt. Därför måste vi också diskutera gränsen för abort.

Enligt nuvarande abortlagstiftning är abort fri fram till vecka 18. Efter vecka 18 krävs en särskild ansökan, och abort godkänns endast om synnerliga skäl föreligger. Strandhäll skriver dramatiskt – med hänvisning till en tv-serie, The Handmaid's Tale – att en sänkning av gränsen för fri abort skulle innebära att ”många ofrivilligt gravida tvingades fullfölja en oönskad graviditet”. I själva verket utförs 94 procent av aborterna i Sverige före vecka 12, och 53 procent redan före vecka sju. Det är alltså ytterst få kvinnor som berörs av en eventuell sänkning av gränsen för fri abort från vecka 18 till förslagsvis vecka 14. Majoriteten av de aborter som utförs i Sverige sker alltså tidigt i graviditeten. Enligt statistik från Socialstyrelsen görs också allt fler aborter tidigt i graviditeten.

Abort är alltså inte enbart en fråga om kvinnans rätt till sin kropp. Abortproblematiken är snarast att förstå som en intressekonflikt mellan kvinnan och det potentiella barnet. Som allt levande har också ett embryo, en zygot eller ett foster ett intresse av att växa. Mot detta står kvinnans autonomi, hennes rätt att bestämma över sitt liv. Jag menar att kvinnans intresse väger tyngre än det potentiella livets intresse, helt enkelt eftersom kvinnan är en självständig existens – men jag menar också att det ofödda barnets intresse av överlevnad bör tillmätas större vikt ju närmare gränsen för överlevnad vi kommer.

Liksom Annika Strandhäll anser jag att aborträtten bör värnas – men respekten för det mänskliga livet bör också värnas. Ingen vinner på att svåra och komplexa frågor banaliseras, och att landets socialminister hemfaller åt tom retorik i en fråga som handlar om gränsen mellan liv och död och synen på det mänskliga livet är illavarslande. Abortfrågan förtjänar att behandlas med större respekt än så, liksom alla de kvinnor som genomfört en abort. Ingen anser att en abort är en bra lösning, men ibland är det den enda lösningen.

Ann Heberlein, teologie doktor i etik, riksdagskandidat (M)