Demonstrationer på andra språk än svenska inte okej

Demonstrationsfriheten är ett fundament i det demokratiska samhället och en viktig del av vår grundlagsskyddade yttrandefrihet, men rätten är inte oinskränkt. Exempelvis finns krav på att en demonstration måste ske i enlighet med ordningslagen samt att deltagarna inte får maskera sig.

Men vad händer när demonstrationsfriheten krockar med hetslagstiftningen och polisen inte kan ingripa mot pågående brott som sker framför öronen på dem?

Vid en propalestinsk demonstration i Malmö den 19 oktober 2015 var det privatpersoner som uppmärksammade och filmade när det skanderades antisemitiska slagord och knivattacker mot judar i Israel hyllades.

Den 7 april i år på Sergels torg i Stockholm var det återigen privatpersoner som dokumenterade då andre vice ordföranden för Turkiska riksförbundet från scenen talade till demonstranterna som ”raskamrater”. Vidare skanderades det från högtalarna och ut över torget ”död åt armeniska hundar” och ”vi bör visa svenskarna att turkarna kan låta blodet rinna”. Varför ingrep inte polisen mot de hetsande demonstranterna? Förmodligen för att de inte förstod vad som sades då det inte utrycktes på svenska.

Polisens möjligheter att ingripa mot brottet hets mot folkgrupp vid offentliga sammankomster reduceras på så vis till att i praktiken endast gälla hets som uttrycks på svenska - såvida inte polisen har tolkhjälp eller själv talar det aktuella språket, något som får antas tillhöra ovanligheterna.

Svenskan har som landets huvudspråk, och vårt enda officiella språk, en inkluderande funktion och bör därför vara det språk som används vid demonstrationer. Med en allt större andel av befolkningen som har andra modersmål än svenska behöver vi samlas under ett gemensamt språk som vi i huvudsak talar och uttrycker oss på då vi vill bedriva opinion i det offentliga rummet – ett rum som tillhör oss alla och där det är viktigt att värna möjligheten för så många som möjligt att delta.

Det får också anses vara hela syftet med att demonstrera - att framföra en politisk ståndpunkt eller åsikt offentligt till så många som möjligt.

Vid den propalestinska demonstrationen i Malmö deltog riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S), som i efterhand tog avstånd från de åsikter som uttryckts och på frågan huruvida hon kommer delta i liknande demonstrationer i framtiden svarade hon: ”– Det är ett svårt läge eftersom jag inte kan arabiska. Det innebär att jag inte kan delta i någon demonstration där det deltar arabisktalande eller andra språk som jag själv inte talar.” Hillevi Larssons uttalande sätter huvudet på spiken.

Att stå på två av Sveriges största och mest folktäta torg och där ostört men ändå framför öronen på polisen hetsa, uppmana till folkmord och sprida fascistisk propaganda utan ingripande är inte värdigt vår demokrati och rättsstat.

Ett förbud mot åsiktsyttringar vid demonstrationer på andra språk än svenska eller som inte tolkas till svenska får ses som en proportionerlig och fullt försvarbar inskränkning av demonstrationsfriheten på samma sätt som det nu gällande maskeringsförbudet.

Någon skulle nu kunna hävda att det vore att begränsa en språklig minoritetsgrupps lika rätt och möjlighet till yttrandefrihet. En sådan risk skulle minimeras genom att erbjuda arrangören tolk. På så vis kan demonstrationer hållas på svenska och ytterligare ett språk när så önskas.

I ett demokratiskt land ska hets och hatbrott inte få pågå ostört i det offentliga rummet i ljuset av yttrandefriheten och i skydd av språk som en majoritet inte förstår.

Det verkar i dag vara upp till enskilda medborgare att slå larm när det hetsas offentligt på andra språk än svenska, men det ansvaret ska i första hand ligga på rättsstaten, inte individen.

Hanna Bocander, borgerlig feminist och kommunstyrelseledamot (M) Danderyd