Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Demokrati

C: Ta inte storföretagen för givna

När det är högkonjunktur i Sverige tar vi för givet att våra sekelgamla industrijättar ska kunna mjölkas på jobb och skattemedel, men en koncern som Ericsson är ett känsligt ekosystem. Om vi inte värnar om företagsklimatet slutar dessa stora jättar till slut att leverera.

Publicerad: 5 oktober 2016, 06:35

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Det märks, enligt debattören, inte omedelbart men om inte företagsklimatet underhålls så kommer den dag då våra flaggskeppsföretag går på grund.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT


Ämnen i artikeln:

Arbete

Kring millennieskiftet satt jag som ekonom och räknade på Ericssons betydelse för Sverige. Vi levde då i det som kallades den nya ekonomin. IT och datorer hade lyft världsekonomin och i Sverige var det Ericsson som var framtiden. Vänner som jobbade på Ericsson fick svara på uppvaktningar att jobba för konkurrenter från hela världen, till exempel ett obskyrt kinesiskt företag vid namn Huawei som just hade öppnat kontor mittemot Ericsson i Kista.

I Statistiska Centralbyråns tabeller kunde jag räkna ut att telekomindustrin, som bestod av Ericsson och den familj av företag som levde i symbios med telekomjätten, stod för över en fjärdedel av hela produktivitetstillväxten i Sverige. Ericssons stod år 2000 för 2 procent av Sveriges BNP. I min ficka hade jag en liten fin grön Ericsson T10.

I dag, femton år senare, riskerar många personer i Borås och Kumla som varit med om att bygga Ericsson att förlora sina jobb, och de är djupt oroade för framtiden. Ericsson förblir ett av våra världsledande och mest framgångsrika företag, men antalet anställda i Sverige har rasat från 43 000 år 2000 till 17 000. Ericsson står i dag för en halv procent av vår BNP. Att göra basstationer för mobiltrafik har blivit en hårt konkurrensutsatt bransch där Huawei åtminstone volymmässigt passerat Ericsson. Ytterligare 3 000 anställda riskerar nu avsked och nästan all produktion i Sverige försvinner.

Många anställda, aktieägare och debattörer kommer naturligtvis att lasta Ericssons ledning för att bolaget inte hängt med i utvecklingen.

Det finns dock en bredare lärdom att dra av Ericssons situation. Nämligen att du inte saknar kon förrän båset är tomt.

Nu när det är högkonjunktur tar vi för givet att våra sekelgamla industrijättar ska kunna mjölkas på jobb och skattemedel, men en koncern som Ericsson är ett känsligt ekosystem. Bolaget är beroende av ingenjörer som vill bo i Sverige. Ingenjörer som inte går att pressa med hur höga marginalskatter som helst. Ingenjörer som måste kunna lockas hit som arbetskraftsinvandrare utan att fastna ett år i Migrationsverkets kö med ärenden.

För sin utveckling har Ericsson dessutom alltid varit beroende av att det finns en mängd start-ups och småföretag som i symbios med Ericsson skapar nya saker.  Hela Ericssons mobiläventyr startade som en halvt sanktionerad sidoverksamhet till telefonväxlarna. Även dessa entreprenörer bygger sin verksamhet på rådande skatter och regler.

Sist, men inte minst är alla globala företag baserade i Sverige otroligt beroende av att gränserna förblir öppna, att EU:s marknad förblir öppen. Dessvärre är frihandeln numera hotad av nationalistiska populister både hemma och utomlands.

Det märks inte omedelbart, men om inte företagsklimatet underhålls och förstärks så kommer den dag då våra flaggskeppsföretag går på grund och slutar leverera. Företagsklimatet bygger på tuffa beslut om skatter och lagar. Det är inget som man kan lösa med Löfvenska innovationsråd, industrikanslers och innovationskatapulter.

Någon kommer med rätta invända att nedskärningar av jobb i någon mån är oundvikligt. Svenska teknikföretag har förblivit världsledande just genom att ständigt producera mer med färre personer. De senaste tio åren har produktionen i svensk tillverkningsindustri ökat kraftigt, trots finanskrisen, samtidigt som de anställda minskat med över 100 000 personer. Industrin tjänstefieras samtidigt som allt mindre handlar om själva produktionen och allt mer om det runt omkring.

Det räcker dock inte med att säga så. Forskningstunga företag som Ericsson ska inte år efter år behöva stå i första linjen för rationaliseringar.

Framförallt måste vi också se till att nya företag växer upp när de stora skär ned. Nya småföretag är helt avgörande för storföretagsberoende bruksorter som klubbas ned obarmhärtigt vid nedskärningar.

Vi måste också få fram nya Ericsson. I USA är sex av de tio största noterade företagen mindre än fyrtio år gamla. I Sverige är det noll. Det finns några positiva exempel på snabbväxare, som Klarna, som byggt sin världssuccé på Ericsson-kod, men de är för få.

Om företagsklimatet är viktigt för Ericsson är det ännu viktigare för alla de nya företag som ska växa upp vid sidan av storföretagen. Det kan verka omtänksamt att som regeringen skatta företagen och deras experter hårt för att sedan dela ut pengar i åtgärder och bidrag. Men, om vi tillåter oss att låna en annan metafor, så gäller det att inte döda gåsen som värper guldäggen.

Martin Ådahl, chefekonom Centerpartiet

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Arbete

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev