Bypolitiken skadar Sveriges välfärd

Regionfrågan har gått trögt i Sverige i många år. Undantaget är Västra Götaland och Skåne som kunnat verka som fullvärdiga regioner ett antal år och som även permanentat verksamheten sedan förra året. Detta har även skett i Halland och på Gotland.

När Mats Sjöstrand tillträdde som utredare för den framtida statliga förvaltningen trodde många att landets kommun- och landstingspolitiker skulle passa på att föreslå reformer för färre och mer slagkraftiga regioner. Men rörelsen i en sådan riktning har varit långsam. Det mest konkreta som hänt är att Västra Götalandsregionen har sagt nej till Värmland att ingå i en kraftfull västsvensk region. Därmed lämnar man Värmland utanför på ett arrogant sätt. Örebro har funnit samarbetspartners i Sörmland och Västmanland, medan Uppsala hänger i luften trots önskemål från delar av Västmanland att få ingå i samma region som dem. Dalarna och Gävleborg har hamnat vid sidan av debatten och Östergötland prövar olika konstellationer utan att få positivt gensvar. Jönköping står lite vid sidan av och behåller eventuellt nuvarande gränser. Stockholm är inte alls med i leken och ser tyvärr inga fördelar med regioner.

Ljuset i mörkret står Skåne, Kalmar, Kronoberg och Blekinge för. De har tagit ett första steg för att bilda en kraftfull region i södra Sverige, men även här finns krafter som stretar emot. Om Södra Sverige går samman i en stark region av detta slag kan det medverka till att påskynda regionaliseringen i övriga Sverige. Det är en paradox att de mest sydliga delarna av Sverige som har närmast till kontinenten och som också har minst problem med avfolkning ligger längst fram i planerna i regionfrågan.

I norra Sverige finns å ena sidan en akut situation med minskande befolkningstal och svårigheter att finansiera välfärden och å andra sidan svårigheter att få fram en regionbildning där avstånden inte uppfattas som alltför stora. Det är lovvärt att små framsteg nu görs i Norrland, trots tveksamhet i Jämtland. Den mest varaktiga lösningen för Norrland är att alla fyra länen bildar en region.

Alla de problem som eventuellt finns med ökade inslag av regionbildning i Sverige måste vägas mot möjligheten att långsiktigt finansiera välfärden. Om Sverige inte klarar av att bilda regioner kommer vi att tappa i konkurrenskraft och skattekraft.

I dag dominerar bypolitiskt tänkande i kommuner och landsting medan alltför få aktörer kliver fram och föreslår en regionreform. En regionreform skulle vara ett viktigt svar på många av de utmaningar som kommuner och landsting står inför. Det skulle möjliggöra mer av regionalt managementtänkande som ökar möjligheterna till samverkan mellan näringslivet och offentlig sektor, vilket i sin tur kan öka tillväxten, förbättra skattekraften och därmed bättre klara av uppgiften att finansiera vård, omsorg och skola. Ett sådant regionalt ledarskap försvåras idag av röran med regioner, kommunala samverkansorgan och länsstyrelser.

Näringslivet skriker efter support för att bättre klara kompetensförsörjningen i framtiden. Ett sådant stöd till en bättre fungerande arbetsmarknad kräver ett regionalt ledarskap som överensstämmer med hur arbetsmarknadsregionerna ser ut.

Det efterfrågas alltmer ett mandat på regional nivå som har till uppgift att öka skattekraften, förbättra konkurrenskraften och långsiktigt ta tillvara möjligheter till regional specialisering. Också från EU-nivån finns en sådan efterfrågan. Arbetet med EU2020 bygger på mer inslag av smart specialisering för att stärka Europas samlade konkurrenskraft.

Alternativet till regionbildning är att staten genom traditionell regionalpolitik och allt mer komplicerade skatteutjämningssystem försöker lösa utmaningarna i offentlig sektor, vilket riskerar att skapa ny byråkrati utan konkreta resultat. Alternativet till regionbildning är också ökade inslag av en starkare stat, till exempel genom att staten bestämmer sig för att minska antalet universitetssjukhus, istället för att insikten om ökat befolkningsunderlag vid respektive universitetssjukhus växer fram underifrån.

Att bilda regioner handlar om att skapa förutsättningar för ökad skattekraft och därmed ökade regionala mandat att leda samhällsutvecklingen och stärka konkurrenskraften istället för ökat bidragsberoende. Ett fåtal starka regioner med folkvalda fullmäktigeförsamlingar och egen beskattningsrätt är den bästa lösningen, både ur demokratisk synvinkel och utifrån möjligheterna att finansiera viktiga välfärdstjänster. Vi har inte råd att förlora tempo!

Carola Gunnarsson, 3:e vice ordförande (C) i Sveriges Kommuner och Landsting

Kristina Jonäng, ledamot i SKL: s beredning för tillväxt och utveckling (C)

Eva Nypelius, ledamot i Centerpartiets arbetsgrupp för bostadsfrågor, (C) Gotland