Barn som utsatts för brott behöver bättre stöd

En av de värsta kränkningar en människa kan råka ut för är att bli utsatt för ett brott. Är det dessutom oprovocerat och våldsamt kan det ta mycket lång tid att bearbeta och fortsätter många gånger att påverka en hela livet. Samhället – och där räknar jag in oss alla både som enskilda och i form av ideella organisationer och det offentliga - har ansvar för hur brottsoffer bemöts och hanteras. Det gäller i extra stor utsträckning om det handlar om barn. Tyvärr får varken barn eller vuxna brottsoffer alltid det skydd och det stöd de borde kunna förvänta sig. Såhär på Internationella Brottsofferdagen finns det all anledning att lyfta fram brottsoffers situation.

Den allra viktigaste åtgärden för både lagstiftare och myndigheter måste vara att förebygga brott så att så få människor som möjligt ska behöva bli brottsoffer överhuvudtaget. Tyvärr finns här mycket att göra. Som exempel dödas ungefär 17 kvinnor varje år av sin man, ex-man eller pojkvän. Det förekommer också att våldet och till och med mordet begås framför ögonen på barn. Många barn bevittnar inte bara våld utan utsätts själva. Under 2012 anmäldes sammanlagt 18 200 misshandelsbrott mot barn i åldern 0-17 år. Antalet anmälda misshandelsbrott i gruppen 0-6 år ökade med elva procent medan antalet anmälda fall mot barn mellan 7 och 14 år minskade med fem procent jämfört med 2011. Hur stor den verkliga omfattningen är kan vi inte veta. Speciellt svår att uppskatta är den för barn i den yngsta åldergruppen då dessa barn av naturliga skäl inte kan. Sammantaget har antalet anmälningar till polisen om barnmisshandel tredubblats de senaste trettio åren. Det är dock inte troligt att det skett en ökning i antalet fall. Efter att lagen om barnaga infördes märktes en stor nedgång sett till exempelvis frågundersökningar. 1980 uppgav 29 procent av föräldrarna att de slagit eller klappat till sitt barn under det senaste året. Under 2000 var det drygt en procent och år 2006 drygt två procent. Det verkar alltså som att den positiva trenden angående antalet misshandelsfall bröts där i mitten av 90-talet.

Oavsett hur statistiken exakt ser ut kan vi konstatera att det finns barn och till och med mycket små barn som misshandlas i dag. Det handlar dels om fall där jämnåriga anmäls men det handlar också om att föräldrar och andra till barnet närstående vuxna personer misshandlar barnet. I många av dessa fall är barnet helt beroende av den person som samtidigt utsätter dem för misshandel och andra övergrepp. Detta innebär ett extra trauma. Detta kräver en särskilt lyhördhet av alla oss som finns runtomkring.

Vi måste vara uppmärksamma på signaler om att det inte står rätt till. Grannar, förskolepersonal, sjukvård, vänner - alla måste vi våga agera. Barn som blir utsatta får ofta en misstro mot vuxna. De lägger ofta skulden på sig själva. Det måste alltid ses som mycket allvarligt om en vuxen utsätter ett barn för övergrepp. Vi får inte hamna i att försöka leta förmildrande omständigheter. Det är viktigt att hela straffskalan används vid den här typen av brott. Det ska självklart dömas ut kännbara straff för den som misshandlar eller på andra sätt begår övergrepp mot ett barn. Detta samtidigt som barnet får all tänkbar hjälp.

Det behövs speciell kompetens hos personer som arbetar med barn som har utsatts för övergrepp av olika slag. På många håll finns det brister – på andra ställen fungerar det relativt väl. Ett sätt att arbeta som finns i flera kommuner är Barnahus. Kristdemokraterna vill att fler sådana barnahus öppnas, de borde finnas i alla kommuner eller att alla kommunerna kan använda sig av dem genom samarbete över kommungränser. Tanken med barnahus är att underlätta barns möte med rättsväsendet genom att samla all kompetens på ett och samma ställe så att rättsväsendet, socialtjänsten, hälso- och sjukvården samverkar kring barnet på bästa möjliga sätt. Barn ska inte behöva slussas runt och berätta sin historia om och om igen. På barnahusen kan hela miljön utformas utifrån barns behov.

Regeringen har utsett före detta länspolismästare Carin Götblad till nationell samordnare mot våld i nära relationer. Hennes uppdrag är att samordna olika myndigheter i deras arbete att minska våldet mot kvinnor och barn, men också att se över lagstiftningen. Det pågår på många håll ett gediget arbete med förbättringar men det behövs mer. Brottsoffren och speciellt inte utsatta barn är inte de som ropar högst. Därför måste många röster höjas för att förbättra stödet.

Caroline Szyber, riksdagsledamot, rättspolitisk talesperson (KD)