Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Demokrati

Backa inte från egenmakten

För tjugo år sedan lanserade Karl-Petter Thorwaldsson begreppet egenmakt. Det är ett lika relevant politiskt begrepp nu som då. Därför är det synd att den nyvalda LO-ordföranden väljer att lägga fokus på systemen istället för människorna.

Publicerad: 29 maj 2012, 11:55

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Välfärdstjänster

Jag vill välkomna Karl-Petter Thorwaldsson som ny ordförande på LO. Personligen tror jag att han har förmågan att lyfta en fackförening på dekis. Det är trots allt så att han är personen som var starkt drivande i frågan om individens egenmakt för tjugotalet år sedan. Egenmakt är svaret på vardagsfrågorna för dagens människor. Kålle, som han kallas, har allt att vinna på en uppdatering av begreppet för vår tid.

När maktlöshet är en av vår tids stora plågor kan verktyget för människans frigörelse finnas där. Vi kan konstatera att det inte finns några system eller organisatoriska lösningar som svarar på livets svåra frågor eller utjämnar den besvarande och bestående ojämlikheten. Men ett förhållningssätt till maktutövning och förhandlingsposition är att hela tiden sträva mot ökad egenmakt för individen. Då är inte svaret förbud mot vinster i välfärden eller ett förnyat skattesystem för att möta behoven inom välfärden. Det är endast nya system som ska ersätta de gamla. Det kommer inte leda till ökad egenmakt för individen.

Karl-Petter Thorwaldsson hade upptäckt något viktigt 1993 när han skrev en uppmärksammad debattartikel inför Socialdemokraternas partikongress. I utredningen Egenmakt – att återerövra vardagen (SOU 1996:177) togs viktiga steg mot ett helt nytt sätt att betrakta människan. Från ett perspektiv med människan som mottagare, svag eller starkare, skapades en bild av människan som förmögen att själv lyfta sig ur alla omständigheter och skapa sin egen framtid. Det är en tradition som går ända tillbaka till insikten om en arbetarrörelse som ska “ge alla medborgare möjlighet att förverkliga sina bästa stämningars längtan.” (Hjalmar Branting).

När nu Kålle ställer sig i talarstolen på LO-kongressen och säger att “Regeringen Reinfeldt ska bort. Riskkapitalisterna i vård och omsorg också. Nu är det sagt och ska verkställas, kamrater! Nu behöver vi inte ödsla mer tid på det” väljer han att se bortom människorna, individen, som han en gång krävde ökad egenmakt för. Då ramlar fokus ned på system. LO är en intresseorganisation för förbundets medlemmar. Medlemmar som röstar på olika partier. Medlemmar som möter olika vardagshändelser. Medlemmar som är vuxna och kan tänka själva reduceras till legobitar utan efter äkta och egentligt värde. På så vis lyckas Kålle göra exakt det som den råaste av kapitalism anklagas för. Människan blir en vara som ska plockas på röster eller på pengar. Människosynen är dock densamma.

Arbetarrörelsen, socialdemokratin och fackföreningarna kan bättre. Det har Thorwaldsson själv visat genom sitt insiktsfulla försvar för egenmakten som ett nytt perspektiv för arbetarrörelsen att fokusera på. Sedan dess har visserligen Kålle gått en lång väg. Men nog hade jag hoppats på att många år inom den förnämliga bildningstraditionen och det kooperativa perspektivet i fokus, hade lett fram till andra slutsatser än en retorik som inte står populisterna långt efter.

Karl-Petter Thorwaldsson inleder sitt stora linjetal med ordet “Makt”. Men inte en enda gång på det 13-sidiga talet säger han ordet “Egenmakt”. Det har hänt mycket sedan 1993. När nu Kålle för första gången sedan den där gången i september 1993, har fått en verklig maktposition med mandat och inflytande över miljontals medlemmar, så backar han från frågan om egenmakten. Jag kan inte annat än beklaga det.

Med ett LO som tappar i inflytande och som fokuserat massor med tid de senaste 6-7 åren på att gnälla på regeringen istället för att förhandla med regeringen, står Karl-Petter och den nya ledningen inför en massiv uppförsbacke. Kanske känns det enkelt att ta till sig den enda vind som märks av inom arbetarrörelsen. Men det är den lilla brisen av en högljudd minoritet man lyssnar på. LO-fackens medlemmar är tacksamma för fria vård- och omsorgsval. De är tacksamma för möjligheter att frigöra resurser av tid för sitt livspussel. De är glada över ökade reallöner. De tycker det är bra att det går att välja bra skolor till sina barn.

Så du, Karl-Petter. Sluta lyssna på vänsterns dödgrävare som värnar systemen de älskar, men som inte bryr sig om människorna i systemen. Titta tillbaka på din tid som förespråkare av egenmakt för individen. Det är där svaren för framtiden ligger.

Erik Laakso, debattör, f d kolumnist Dagens Samhälle

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Välfärdstjänster

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev