Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Demokrati

Attackerna mot Sahlins syn på extremism okunniga

Den våldsbejakande vänsterextremismen måste granskas. De som kritiserat att Mona Sahlin i sin egenskap av nationell samordnare mot extremism belyst också den autonoma vänsterns organisationer väljer att blunda för det våld som finns i dessa miljöer.

Publicerad: 25 mars 2015, 10:07

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Organisationen Allt åt alla anordnade överklassafari i Stockholmsförorter.

Foto: Anders Wiklund, TT


Ämnen i artikeln:

ExtremismKriminalitetMedier

Den kritik som Mona Sahlin i egenskap av nationell samordnare mot våldsbejakande extremism under senare tid fått från en del akademiker och kulturjournalister följer ett välbekant mönster när den autonoma vänstern uppmärksammas.

Varje journalist som granskat den här miljön vet att man måste räkna med ett drev av påtryckningar och negativa reaktioner, inte bara från miljön själv utan även från delar av etablissemanget.

Så skedde nyligen när reportern Ola Sandstig arbetade med sin artikel om Researchgruppen, en granskning som publicerades här i Dagens Samhälle efter att tidskriften Fokus ångrat sig.

Och så har skett när jag själv eller kollegor tidigare granskat den våldsbejakande vänstern i olika sammanhang.

När regeringens webbaserade utbildningsmaterial om våldsbejakande extremism, som jag också varit med att ta fram, offentliggjordes i februari blev Mona Sahlin och hennes kansli bombarderade av kritiska frågor som riktade in sig på just de delar av materialet som handlar om den autonoma vänstern.

Kritiken den här gången riktade framförallt in sig på att Förbundet Allt åt alla och Syndikalistiska ungdomsförbundet, SUF, finns med i materialet. De är nämligen fredliga grupper, hävdar en del kulturjournalister och akademiker.

Så skrev till exempel 15 professorer och docenter en artikel på DN Debatt 22 mars där de menade att de ”konfrontativa aktioner” som SUF och Allt åt alla ägnar sig åt är ”civil olydnad” som präglas av öppenhet och bidrar till mer demokrati.

Det är förvånansvärt okunnigt. För även om det förekommer inslag av civil olydnad i dessa gruppers verksamhet så framträder även en helt annan bild när man studerar deras taktik och retorik.

I en serie instruktionsfilmer lär SUF:s Lundaavdelning till exempel ut hur medlemmarna ska agera vid dessa så kallade konfrontativa aktioner. ”Tänk på att aldrig kasta saker om det finns risk att kamrater träffas”, upplyser speakerrösten i en av filmerna (däremot anses det okej att kasta saker på poliser).

Det sägs också att det är viktigt att maskera sig och byta kläder så att man inte blir igenkänd av polisen efter att man begått brottsliga handlingar. Det är tydligt att SUF ser våld som en legitim metod i sitt politiska arbete. Så har man också öppet hyllat våldsamma kravaller och har ett mångårigt och nära samarbete med det mer militanta Afa, Antifascistisk aktion.

Även Allt åt alla har vid flera tillfällen gett sitt moraliska stöd för våld i aktioner och demonstrationer där de ibland själva deltar tillsammans med mer hårdföra aktivister, och även gett finansiellt stöd till aktivister som gripits för grova våldsbrott.

I en utvärdering av en demonstration mot Svenskarnas parti förra året gav Allt åt alla ett konkret förslag på hur våld mot nazister bör gå till:

Vi menar att skiljelinjen mellan ”bra” och ”dålig” taktik inte löper mellan våld och icke-våld, utan mellan en taktik där vi bestämmer, och en där någon annan, i det här fallet polisen, sätter spelreglerna. Istället för att på polisens villkor och framför medias liverapporteringar delta i skådespelet i Kungsträdgården, borde den ”smala” militansen ha riktats direkt mot nazisterna via öppningar och passager utanför rampljuset, och den ”breda” militansen ha strategisk förtur.”

Såväl Syndikalistiska ungdomsförbundet som Allt åt alla är delar av en vänsterextrem miljö som ibland använder våld. Synen på hur och när våld är legitimt att använda skiljer sig åt inom miljön, men våldet som sådant avfärdas inte av någon av ovan nämnda grupperingar. I stället anser man att det är upp till miljön, och inte polis och rättsväsende, att avgöra om våldet är legitimt.

Till skillnad från Allt åt allas uppfattning så är det närvaron av och synen på våld som avgör om en taktik är bra eller dålig, eller om en grupp ska räknas som våldsbejakande eller inte, oavsett vad gruppen i övrigt har för fredlig verksamhet.

Det borde även en professor förstå.

Magnus Sandelin, journalist och författare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

ExtremismKriminalitetMedier

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev