Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Demokrati

Analys: Sjöstedt är väldigt duktig på scenen

Publicerad: 7 juli 2014, 11:20

Christer Hanefalk, retorik-analytiker, analyserar Jonas Sjöstedts tal i Almedalen 2014.


Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)  9 Höll konsekvent den röda (!) tråden genom hela talet.
K - Kunskap (bevismedlen)  5 Vet att Sjöstedt kan – men denna sida visades inte i talet.
T – Teknik (d v s retorisk teknik)  8 God teknik – i grunden mycket skicklig.
A- Artistisk förmåga (språket)  5 Inte så bra som vanligt – men igen – han kan när han vill

Sammanvägt betyg:  6,75 Stark inriktning mot de egna kärnväljarna.

Övergripande kommentar: Låt det sägas på en gång: Jonas Sjöstedt är väldigt duktig när han intar en scen. Jag kunde inte undgå att tänka vad han skulle kunna gjort – opinionsmässigt – om han hade fått byta plats med Stefan Löfvén.

Jonas Sjöstedt valde, ”som vanligt” kan man väl nästan skriva nu – det var ju tredje Almedals-talet – att hålla en seriös och resonerande ton. Han utstrålar ett lugn på scenen, och det märks att han känner för det han talar om. Sjöstedt lyckas alltid med att framstå som närmast lågmäld – samtidigt som han är väldigt kategorisk. Det är väldigt mycket svart eller vitt, ont eller gott, högt eller lågt. Antitesen är, skulle man kunna säga, Sjöstedts bästa vapen. Antitesen, alltså bruk av det man inom retoriken kallar motsatsord, är också ett klassiskt sätt inom retoriken att skapa intresse och fascination, och det är som du säkert förstår ingen tillfällighet att Neil Armstrongs första ord på månen (som jag nämnt i en tidigare analys) ”One small step for (a) man – one giant leap for mankind” innehåller hela tre motsatser: small-giant, step-leap och man-mankind. När målet är att fascinera och beröra – ja, då är motsatserna väldigt lämpliga att ta till. Och allt detta vet självklart Jonas Sjöstedt.

Som konsult och lärare inom retorik imponeras jag även att det taltempo som Sjöstedt har. Det är så nära perfekt man kan komma, och den goda artikulationen gör att alla hör vad han säger. Framtoningen är mild och mjuk, men orden är stenhårda (… se där – en antites till …!).

Exemplet med ”Jeanette” fick väldigt stort utrymme och Jeanette fick också bli en symbol för vad valet 14/9 handlar om. Sjöstedt sade ”valet handlar om Jeanette” och därefter beskriver han med andra ord vad valet handlar om för att därefter återvända till Jeanette med orden ”…men egentligen handlar det om Jeanette.” Den här tekniken/det här verktyget kallas metonymia på grekiska (metonymi på svenska) och innebär att man låter en del, en företeelse, en person, etcetera symbolisera en helhet. Metonymier är effektiva då en talare vill öka känslan i ett tal – precis som Sjöstedt gjorde – genom att skapa en personifikation. Notera att det också är en metonymi om du låter helheten symbolisera delen – tekniken fungerar på det sättet åt båda hållen.

Jag har tidigare suttit och räknat ord när jag hört andra partiledare. Ordet ”ansvar” kan man räkna när man lyssnar på Fredrik Reinfeldt och ordet ”rättvisa” kunde med fördel räknas när Mona Sahlin talade. När Sjöstedt talade så var ordet att räkna ”vinst” i olika former och kombinationer. Jag är inte riktigt säker, men jag kom upp i minst 20 registreringar av ordet under talet på lite drygt 40 minuter – alltså nämndes ”vinst” minst varannan minut i genomsnitt. Jag förstår såväl syfte som bakgrund till detta, men för mig måste en logisk slutsats av alla resonemang som vänsterpartiet har kring vinstbegreppet också innebära att förluster förbjuds. För, om vi bara förbjuder vinster men inte förluster så har jag svårt att se hur det hela skulle kunna fungera. Låt mig i detta sammanhang påpeka att det jag just skrev inte (!) var en politisk åsikt – det var en professionell synpunkt eftersom jag själv i grunden är ekonom. Men, givet vänsterns kärnväljare tror jag att motståndet mot vinster befäster inställningen. Talet om vinsterna ger poäng – Sjöstedt behöver med säkerhet inte riskera någon som helst reflektion från sina egna.

Avslutningsvis vill jag också skriva att jag – före Sjöstedts tal – var rätt säker på att han skulle komma med oförblommerade värvningsförsök av FI’s väljargrupper (… som Romson gjorde…). Men, där fick jag riktigt fel. Sjöstedt var imponerande fri från flört med feministerna. Feminismen nämndes ett par gånger, men på ett väldigt seriöst och konkret sätt – aldrig insmickrande och banalt.

Talskrivandet tror jag att Jonas Sjöstedt själv ligger bakom. Och precis som jag skrivit i samband med några av de övriga talen, så tror jag att det skrivit relativt nära inpå Almedals-veckan. Normalt är Jonas Sjöstedt betydligt mer formuleringsskicklig än han var den 4 juli i Almedalen. Med mer förberedelsetid hade talet legat högre i ”konstnärlig” kvalitet. Kanske är det så att just ett valår bestämmer man sig sent – det gäller ju att få med de allra senaste utspelen och eventuellt politiskt ”sprängstoff”. Noterbart är också att Sjöstedt bitvis var ”hård” i sin attityd om de rosa-gröna vännerna – om än inte lika hård som mot Alliansen. Jag tyckte att han gjorde klara markeringar att vänsterpartiet kommer att ställa rätt hårda krav för sin medverkan och stöttning av en röd-grön regering efter valet i höst.

Sjöstedt – lidelsefullt vänstertal för vänstersympatisörer

(A) – Ambition – målet med talet – den röda tråden

Sjöstedts tal hade kanske den ”rödaste” tråden av alla talare hittills (… kanske bra med hänsyn till partiets politik – OBS! ett taffligt försök att skämta …). Han inledde humoristiskt och talade om Almedalen som ”Sveriges största kosläpp” för politiker, fortsatte med att tala om – och mot – rasismen, sedan om ”Jeanette” och omsorgen (länge), ledde in resonemangen på organisationsformen och lanserade kooperativ som lösning och fortsatte sedan med att tala om vilket slags samhälle som vänsterpartiet vill bygga. Därefter följde en stor del om miljön och miljöansvaret och sedan avslutades talet med varning för ”Armageddon” (.. det vill säga den slutliga striden mellan ont och gott …) och en markering av att det blåser förmånliga vindar för vänsterpartiet. Och en klar markering till Stefan Löfvén: ”vi är inte till salu!”

(K) – Kunskap – bevismedlen - ämneskunskapen

Här valde Sjöstedt att avstå från traditionell retorisk bevisföring. Talet var mer resonerande och reflekterande. Hårda fakta lyste med sin frånvaro. Bevismedlen som dominerade var exempel och jämförelser.

Jag vill dock att du som läsare ska veta att Jonas Sjöstedt normalt är osedvanligt påläst. Väljer han att avstå från att visa detta, så är det därför med största sannolikhet medvetet. Allra mest ser man Sjöstedts förmåga att använda sina kunskaper i debatter – där är han bland de skickligaste.

(T) – Teknik – (exvis disposition, definitioner, argumentslag, statusläran, mm)

Jonas Sjöstedt är en av de bästa retorikerna i Riksdagen. Teknisk kunskap i kombination med ämneskunskap det som gör hon till den duktiga debattör han är. I gårdagens tal visade han sin tekniska förmåga i dispositionen – väl sammanhållen. I de återkommande temana – Jeanette och vinsterna i välfärden. Hur han med definitioner förklarade hur olika saker i vårt samhälle förhåller sig. Hur han på olika sätt skapade det vi inom retoriken kallar alter – nivåförskjutningar (…ett exempel för att förklara alter – när ”patienterna blev kunder” är ett sådant…).

(A) – Artistiskt – (intresseväckare, språkliga hjälpmedel)

Här fanns den svagaste delen i Sjöstedts tal på fredagskvällen. Kanske ett medvetet val – jag vet inte detta av naturliga skäl. Gissningsvis räckte inte – som jag redan skrivit ovan – tiden till. Det blev bara tid för en samling lättfunna antiteser (motsatser) och ett stort antal rytmer. Även här vet jag att Sjöstedt kan så väldigt mycket mer, men jag kan också hålla med om att artisteriet kanske ända ska prioriteras ned när tiden är knapp.

Formuleringar man minns

Hos Sjöstedt brukar det finnas mycket att hämta för oss retoriknördar. Icke så denna gång, men ett citat tar jag gärna med från gårdagstalet: ”Rött är det nya gröna.” Den formuleringen är ett exempel på en så kallad paradox i kombination med en katakres (ologisk sammanblandning). Den formuleringen tror jag att vänsterpartiet kommer att använda flitigt i den kommande valrörelsen och den hör definitivt hemma i tio-i-topp så här långt.

Några retoriska råd till vänsterpartiet

Jag tror att man inom vänsterpartiet har rätt bra koll på sin retorik. Samtidigt tror jag att man skulle vinna på att tala mer i ”gråskala” och inte som nu i ”svart-vitt”. De flesta människor i vårt land lever trots allt i något som kan betecknas som just gråskala – verkligheten är sällan så svart-vit som vänsterledare beskriver den. En mer verklighetsförankrad framtoning skulle kanske attrahera fler – utan att man behöver förlora kärnväljarna.

Jag tror också att vänstern skulle behöva hitta ett sätt att öppet och ärligt göra upp med sitt kommunistiska arv. Detta ”arv” är självklart inte ett problem för yngre väljare – många av dessa har ytterst dålig koll på 1900-talet överhuvudtaget (…”2:a världskriget – när var det? ...) – men bland äldre innevånare så finns en historik som man inte gjort upp med på riktigt. Som det är idag så talar man inte alls om detta, men jag vet av egen erfarenhet (… vad människor exempelvis talar om vid en middag eller i andra privata sammanhang …) att det finns en djupt rotad oro och osäkerhet kring vad vänstern ”egentligen” står för. Det är som i en familj där ingen vill tala om ”det svarta fåret” som alla skäms för. Personligen anser jag att man snarare avfärdar den här frågan när den ibland dyker upp, snarare än att tala ut om det – på riktigt.

Fotnot: För en föklaring av Akta-metoden som använts för att analysera talet, läs Akta ger dig Almedalens bästa analyser av talen.

Christer Hanefalk, för Dagens Samhälle den 5 juli 2014

Dela artikeln:


Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev