Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Demokrati

Almedalstalen 2014: Schyman vann matchen

Publicerad: 14 juli 2014, 08:16

Dagens Samhälles retorikexpert under Almedalsveckan 2014, Christer Hanefalk, sammanfattar och summerar årets partiledartal i Visby.


Nu är retorikveckan, förlåt, Almedalsveckan avslutad. Och det är dags för den obligatoriska summeringen. Till att börja med får du en sammanställning av min betygsättning. Den ser ut som följer:

(Talare/partiledare/språkrör, betyg, min kortfattade kommentar direkt efter talet.)

Jan Björklund, Folkpartiet, 7,75; Bra tal av FP-ledaren – men vi har hört flera bättre.
Göran Hägglund, Kristdemokraterna, 8,75; Hägglund gjorde än en gång ett bra jobb.
Stefan Löfvén, Socialdemokraterna, 6,25;  Löfvén frälste de redan frälsta. Men fler?
Annie Lööf, Centerpartiet, 7,00; Annie Lööf höll sitt bästa Almedals-tal.
Fredrik Reinfeldt, Moderaterna,  8,0; En statsminister ”på hugget” – bra utan att vara briljant.
Åsa Romson, Miljöpartiet, 4,25; Svårt att tro att Romson prioriterade just retoriken.
Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, 6,75; Stark inriktning mot de egna kärnväljarna.
Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna, 6,00; Gav känsla av satsning på ”extra allt”.

Kommentar: Första intrycket är väl – för vem som helst – att bedömningen ser väldigt ”Alliansvänlig” ut. För dig som känner så, kanske det kan vara på sin plats att informera om att undertecknad genom åren utsett såväl Lars Ohly som Maria Wetterstrand samt Peter Eriksson till bästa talare i Almedalen. Nej, ovanstående lista och dess ranking av talarna är nog mer en slump än resultat av en medveten tanke. Och – oavsett vad du tycker om budskapet – kanske ett uttryck för att Alliansledarna hade förberett sig relativt väl inför Almedalsveckan.

Men, årgången 2014 i Almedalen är likväl bland de sämre sett till enbart retorikkvalitén. Lite trist känns detta tycker jag – särskilt som 2014 är mitt allra sista år som retorikrecensent överhuvudtaget. De jag i första hand väntat mig mer av, var Jan Björklund och Jonas Sjöstedt. Båda är utmärkta talare och båda har bra koll på siffror och exempel – det vill säga den faktiska bevisföringen. De har också förmågan att fånga sin publik och nå fram. Men, jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: jag tror att båda två blev klara med sina tal relativt nära i tiden för sina respektive framträdanden, och då tvingas man oftast göra avkall på kvalitén. Särskilt Sjöstedt kan så väldigt mycket bättre. Vad gäller MP så tror jag att partiet vunnit (mycket) mer om man haft Gustav Fridolin som talare. Särskilt som Åsa Romson kastade alla livlinor och säkerhetsspärrar och höll ett tal inriktat på konfrontation. Kanske ska man vara tacksam inom MP att valet trots allt är två och en halv månad borta – det är väl ungefär så långt som ett ”mannaminne” är nuförtiden. Den hårda feminist-retoriken är sannolikt bortglömd den 14 september. Möjligen ihågkommen endast av dem som uppskattade utspelet. Största positiva överraskningen var – för mig – Annie Lööf som gjorde sin bästa Almedalsinsats sedan debuten 2012. Tidigare har hon känts mer som elevrådets ordförande i skolan än som partiledare. Nu tyckte jag att hon klev fram och visade ledaregenskaper på scenen i Visby.

En första lärdom att dra.

Så, hur sammanfattar man då en politisk vecka i Visby präglad av tingel-tangel, happenings, tusentals seminarier och journalister som tävlar om att beskriva det kommande valet som en popularitetstävling som för tankarna till TV4’s Idol-program? Jag fick faktiskt en idé om hur det skulle kunna gå till när jag hörde Annie Lööf’s tal på söndagen. Hon hänvisade i ett litet parti av sitt tal till hur hon suttit hemma och kollat in Youtube och där hittat ett klipp i vilket Gustav Fridolin euforiskt rockar loss under MP:s valfest på natten i samband med EU-valet den 25 maj 2014. Enligt Lööf så utfördes MP-språkrörets dans till Ace Wilders rockiga Eurovisionsschlagerlåt ”Busy doin’ nothin’”. Eftersom hon – lite tidigare i sitt tal – hade fejkat ett personligt brev från Stefan Löfvén, så misstänkte jag självklart att även Fridolin-skildringen var en skröna. Men, nej – klippet finns och Lööf’s berättelse kan därmed vara sann. Vill du själv kolla in klippet så klickar du här för att se språkröret i full aktion. När jag själv såg Fridolin dansa utan hämningar, så slogs jag av två saker: för det första att en politiker (tyvärr) alltid måste vara försiktig – man vet aldrig om man är filmad eller om mikrofonen är på. Trots att någon lovat att den är avslagen. Och om man nu ändå blir filmad, så gäller det att sammanhanget är det rätta. Man får som politiker i princip aldrig göra fel – bestraffningen för att göra fel står nämligen aldrig i proportion till belöningen för att göra rätt. Därför kanske lärdomen från Fridolin-dansen är följande:

1) Undvik att bli filmad när du är glad och känner för att dansa.
2) Om du nu ändå dansar och är glad – välj då en låt vars text är okontroversiell.
3) Om nu texten är helt fel och du ändå känner för att dansa – be filmaren filma någon annan.

Här är texten som man hör i samband med Fridolin-dansen:

I'm busy, busy, busy, Doing nothin' at all. I'm stressin' over nothing, Don't bother to call.
I'm busy, busy, busy, Doing nothin' at all. Don't bother to call, I'm doing nothin' at all.
Don't wanna work, work, work, I wanna make money while I sleep.
Dont wanna work, work, work, I wanna make money while I dream.

Melodierna partierna gnolade under Almedalsveckan.

Nåväl – för det andra slog det mig att jag, inspirerad av Gustav Fridolin, kan sammanfatta Almedals-veckan genom att koppla samman de olika partierna med olika melodier och dessa budskap. Ibland lite varierade möjligen – kanske behöver texten fräschas upp för att passa. Vi tar partierna i den ordning som de framträdde.

Först ut var Socialdemokraterna och Stefan Löfvén och där känner jag hur väl Mary Hopkin’s låt Those were the days my friend, we thought they never end passar bra. Socialdemokraterna har svårt att se sig själva som ett parti under 30 procent i val. Sedan känner jag hur Queen’s låt We are the champions passar in när partiet ser till sin regeringsduglighet. Och (s)-väljarna sjunger på Pink’s låt The good old days och särskilt textraden These are the good old days, And I think I'd like to stay.

Sedan följde Kristdemokraterna och Göran Hägglund. Där finns självklart Arthur Erikssons klassiker Ovan där med för att knyta an till det kristna i budskapet – liksom för att indikera att partiet har för avsikt att hamna ovan där. Det vill säga över 4-procent-gränsen. För Hägglund och hans parti passar också Beatles-låten I get by with a little help from my friends – eftersom man säkert har visst hopp om att få hjälp i det stundande valet av alla dem som går under beteckningen ”broder fyra procent”, det vill säga i grunden moderata väljare som stödröstar på KD av taktiska skäl. Vad gäller Hägglunds budskap om äldrevård och omsorg så passar självklart When I’m 64 och Beatles även här: When I get older, loosing my hair, many years from now. Will you still need me, will you still feed me, men med en liten textändring till we will still need you, we will still feed you.

Efter KD var det dags för Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Här blir låtvalen lite enklare. För Jimmie själv och hans parti blir Paul Anka’s låt My way det självklara valet – SD vill gärna framställa sig som ett parti som gör saker ”på riktigt” och att man med detta skiljer sig från alla andra – man går en egen väg. Vad gäller beskrivningen av SDs väljare så känner jag att Merle Haggards gamla goding I’m proud to be an okie from Muskogee passar perfekt. Särskilt som SD så ofta framställer just stoltheten över Sverige som så viktig. I Haggards låt så lyfts just detta fram – stoltheten över enkla och fundamentala saker i livet och att rejäla människor gör rätt för sig.

Så blev det onsdag och upp på scenen klev Miljöpartiets Åsa Romson. Nu blev det annat ljud i skällan, och vita medelålders, heterosexuella män började fundera på om det var säkert att vara ute – ensamma – på kvällen efter klockan 21.00. Det genomgående temat för talet knyter vi enklast till Margareta Garpes text och sången Å, å, å tjejer och särskilt stroferna Befrielsen är nära, tiden är nu mogen. Nu vaknar vi kvinnor. Å, alla kära systrar, dagen är äntligen här då vi ger varandra stöd – att ta det stora steget – att klara av vårt sista prov. Och utöver den låten så är ju självklart Evert Taubes underbara Änglamark som gjord för MP-budskapet.

Efter MP för det dags för Moderaterna och statminister Reinfeldt. Här passade Dolly Partons klassiker Working nine to five perfekt – dock med någon liten ändring (understruken): Working nine to five, that’s the way to make a living. En annan låt som kom upp för mig var Raindrops keeps falling on my head – inte för titel och text utan för titeln på filmen där låten lanserades: Blåsningen! För just det var det M-ledaren varnade för – att vi alla blir ”blåsta” av den röd-grön-rosa oppositionens ofinansierade löften. Medan det trygga valet självklart är på den sittande Alliansen i allmänhet och på moderaterna i synnerhet – något som kanske bäst beskrivs av Tomas Ledin och hans Du kan lita på mig, ja, ja, ja du kan lita på mig. Och orden senare i texten jag vet vad jag gör.

Nu var det fredag och dags för vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt. För att skildra situationen för V’s väljare så tycker jag att ABBA’s låt Money, money, money passar väldigt bra – särskilt stroferna I work all night, I work all day, To pay the bills I have to pay, ain't it sad. And still there never seems to be, A single penny left for me, that's too bad. Självklart ska också Ebba Gröns Staten och kapitalet med i Sjöstedts repertoar och där särskilt stroferna Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt – staten och kapitalet, dom sitter i samma båt. Fast det är inte dom som ror, ror så svetten lackar, och piskan som kittlar, kittlar inte heller - deras feta nackar. Hos Sjöstedt finner vi självklart också vänsterns klassiker Internationalen och orden Upp till kamp emot kvalen och in-ter-nationa-len till alla lycka bär.

När alla började packa för att åka hem var det på lördagen dags för Folkpartiet Liberalerna och Jan Björklund. Han höll ett brandtal för sitt eget partis långa kamp för kvinnor under mer än 150 år, en kamp som jag tycker speglas i titeln på Ernst Rolfs gamla melodi Det är kvinnan bakom allt – kanske med en liten textändring av Björklund till Det är kvinnan framförallt (?). Liberalismen var också en genomgående röd tråd – en tråd som jag tycker kan få symboliseras av Queens-klassikern I want to break free. Sedan var det ju också en hel del vinklingar mot skolområdet – och där tycker jag att ABBA’s klassiker When I kissed the teacher kan passa bra. FP vill stå – och står – många lärare nära.

Återstod bara söndagen. Sämsta dagen av alla – om man ser till möjligheterna att få en stor publik. Värst för alla – utom för centerpartiet. Eftersom Gotland är för centern vad Ullevi är för Änglarna. Gott om folk alltså – trots dag och tid. För Lööf’s tal om företagande tycker jag att Jan Malmsjö’s Bygga upp ett stort berg ur musicalen Stoppa världen kan fungera bra. Vad gäller det giftfria och miljöriktiga och djurskötseln känner jag att Markoolios Vi vill ha mål, mål, mål – mera mål kan passa in – om man med mål menar ”måltider” alltså. Kanske med en liten textändring bara – från ”mera” till ”bättre”. Och vilken låt kan passa allra bäst för centerns väljare, om inte Ulf Lundell-klassikern Jag trivs bäst i öppna landskap?

Låten Busy Doin’ Nothin’ då? Vem sjöng den? Jo, det gjorde självklart FI’s Gudrun Schyman. Enligt samstämmiga rapporter som jag fått, så var Gudrun mer ”busy” – varje dag – än någon annan under Almedals-veckan. Var hon inte i en debatt så höll hon föredrag. Och gjorde hon inte det så blev hon intervjuad av ett TV-bolag, av radio-kanaler eller av tidningsjournalister. Eller också var hon med i ett seminarium någonstans. Hennes uppdrag var således ”nothin’” men hon var utan tvekan mest aktiv av alla närvarande politiker. Frågan är om detta kommer att räcka när röken skingrats på natten den 14 september.

Och – vad sjöng våra politiker i kör?

Den gemensamma sången som politikerna sjöng var självklart ABBA’s Take a chance on me – där nyckelorden kanske framförallt är … if you change your mind, I’m the first in line. Valet i år är utan tvekan chansartat – för partierna. För väljarna är situationen annorlunda. De flesta svenskar är i grunden relativt säkra i sin förtröstan att allt som är bra idag kommer att förbli så, och att det man irriterar sig på eller vill ha bättre kommer att rättas till baserat på alla löften som ges före valdagen. Med andra ord upplever en normal väljare inte att man tar en ”chance” när man går och röstar. På annat sätt kan man inte tolka det faktum att upp emot 40 procent bestämmer sig sista månaden och att 20 procent bestämmer sig valhelgen (i samband med EU-valet var den senare siffran 21 procent). Likaså understryks denna uppfattning av att ungefär 25 procent av väljarna uppger sig ha glömt vilket parti de röstade på i valet 2010. Lägger vi till detta att omkring 40 procent av valmanskåren kan hänföras till något partis kärnväljare – alltså väljare som skulle rösta på partiet även om partiledaren var en häst – så förstår var och en att den politiska retoriken har svårt att slå igenom.

Matematiken man kan göra är ganska enkel: det finns omkring 7 250 000 röstberättigade. Av dessa röstar cirka 80 procent – det ger 5 800 000 röster att slåss om för partierna. Låt oss anta att kärnväljarna har större benägenhet att gå och rösta – säg att 90 procent av dessa röstar – så har vi där drygt 2 600 000 röster som inte går att erövra. Kvar finns cirka 3 200 000 väljare att bearbeta, och av dessa så bestämmer sig drygt 2 300 000 den sista månaden – 1 150 000 den sista helgen. Därför kommer nog sången Take a chance on me att sjungas av många, företrädesvis i form av ett antal kortsiktiga utspel veckorna före valet.

Kanske, kanske kommer vi att få uppleva att röstbeteendet från EU-valen nu också återkommer i riksdags-, landstings- och kommunvalen, i form av fler röster på små partier och fler röster på partier ute på vänster- respektive högerkanterna.

Personligen är jag övertygad om att många väljare är beredda att ta en ”chance” och att många politiker kommer att vara beredda att utlova väldigt mycket för att få dessa ”chanstagares” röster.

Christer Hanefalk, för Dagens Samhälle, Almedalsveckan 2014.

Dela artikeln:


Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev