Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Demokrati

Alliansen bör hjälpa Löfven hitta rätt i stora frågor

Det finns ingen anledning för Alliansen att inte sikta på att vara det stabila regeringsalternativet 2018. Men under resan dit finns det inte heller något som talar emot att man bistår Stefan Löfven att hitta rätt i de stora och viktiga frågor som ska hanteras under mandatperioden. Ett sådant samarbete kräver åtminstone att både FP och C ger sitt stöd i konkreta sakfrågor.

Publicerad: 17 september 2014, 03:18

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Flyktingpolitik

Den borgerliga eftervalsdebatten har knappast börjat. Det man ser i medier inklusive sociala medier är mest ett partibundet sorgearbete från de som inte fattade att Alliansen förlorade redan 2010 när man gick till val med en mycket skral reformpolitik. Alliansen förlorade tempo när man då och under de år som följde omvandlade regeringsmedlemmarna från politiker till någon sorts duktiga superbyråkrater helt fastklistrade i detaljer.

Den 16 september 2010 skisserade PJ Anders Linder i en lätt satir på Svenska Dagbladets ledarsida hur en regeringsombildning skulle sett ut för att i bästa fall ge Alliansen en chans 2014.

Hoppet om nyheter var högst begränsat när statsministern tog till orda i riksdagen. I flera veckor har det knappt gått en dag utan ministrar som viftat med nya sedelbuntar ämnade för behjärtansvärda ting.
Om det inte har varit storsatsning på Malmbanan eller lärlingar, så har det varit småsatsning på Thielska galleriet eller rovdjursförvaltning, och mot slutet kom till och med besked om sänkt skatt. Vad för äss kunde Reinfeldt ha kvar i rockärmen efter detta?
Det riktigt stora är att denne försiktige general har tagit ett så genomgripande initiativ i personfrågorna. Han har sett behovet av nytändning och lyckats få med sig partiledarkollegerna på förändring. Eller lyckats och lyckats, det bör ha stått klart även för FP, C och KD att nuvarande upplägg blivit olyckligt inte minst för dem själva.”

Men Reinfeldt lyssnade inte och hade det inte varit för nykomlingen Annie Lööf hade Alliansen säkert fått en än svårare smäll den 14 september. Lööf visade civilkurage och vågade mer än övriga i Alliansen ta debatten om vänsterns svartmålning av välfärden. Bland alla 28 EU-länder är den sociala rättvisan störst i Sverige. Det framgick av en undersökning från tyska Bertelsmannstiftelsen där uppgifter från de senaste sex åren jämförts.

Ser man på valresultatet kan man ana att det endast var SD som gynnades av att bilden om att ”något gått sönder” spreds så energiskt av så många. Den falska hetsen mot privata så kallade välfärdsföretag var en viktig del den bilden.

Oavsett hur historien nu ser ut finns det ingen anledning för Alliansen att inte sikta på att vara det stabila regeringsalternativet 2018. Men under resan dit finns det inte heller något som talar emot att man bistår Stefan Löfven att hitta rätt i de stora, viktiga frågor som ska hanteras under mandatperioden. Ett sådant samarbete kräver åtminstone att både FP och C ger sitt stöd i konkreta sakfrågor.

Att nu söka låsa in Löfven i ett i parlamentarisk mening icke existerande vänsteralternativ kan te sig attraktivt för en del borgerliga partister. Men det skulle knappast leda till en valseger 2018. Svenska folket kräver ansvarstagande politiker. Allt är inte politiskt spel, det finns en tid då det inte pågår valrörelse.

Att Löfven så modigt och klokt sa nej till Vänsterpartiet är en viktig signal. Socialdemokratin är på väg att återfå det förnuft man helt tappade bort då Håkan Juholt valdes till partiordförande. Om Löfven kommer att klara av den operationen de närmaste åren är ovisst. Men socialdemokraterna är fortsatt riksdagens största parti och det finns en tradition av ansvarskännande som de borgerliga bör ta fasta på. Precis som Ingvar Carlsson hjälpte Bildtregeringen i den svåra ekonomiska krisen måste dagens allianspartier inser att de har att ta ansvar också i opposition. Varför? Jo, därför att man inte vill ta över makten i en söndertrasad ekonomi.

Så har vi detta med Sverigedemokraterna och SD:s väljare. Kulturvänstern och vissa förvirrade ledarskribenter yrar nu om ”fascismen i Sverige”. Det har inte saknats kloka borgerliga röster som under mandatperioden varnat för att alliansregeringen blundat för de reella problem som ”invandringen” skapat. Det rör sig om allt från jihadister till romska tiggare. Allt har inte enkla lösningar, men att förneka problem som människor ser är aldrig klok politik.

Regeringens oförmåga att i debatten skilja på flyktinginvandring och arbetskraftsinvandring har varit ett fatalt misstag där ansvaret i hög grad vilar på Erik Ullenhag.

Är SD ett starkt parti 2018? Svaret på den frågan handlar i hög grad om hur socialdemokrater och allianspartier hanterar de reella problemen – och hur man resonerar med väljarna om dessa. En generös öppenhet för flyktingar från kriget i Syrien måste inte kombineras med total tystnad om hur man ska hantera detta praktiskt.

Janerik Larsson, senior rådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv och Prime PR

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Flyktingpolitik

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News