Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Stadsbyggnad

Utökat strandskydd inkräktar på äganderätten

Den nya strandskyddslagstiftningen har fått orimliga konsekvenser för en del som lever av sin mark. Att markägarna dessutom inte får yttra sig - utan får ta del av länsstyrelsens beslut genom kungörelser i tidningen - är inte rättvist, skriver LRF tillsammans med Sveriges Jordägarförbund.

Publicerad: 26 augusti 2014, 12:31

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

StrandskyddRättssäkerhetLänsstyrelsen

De förändringar som gjordes i strandskyddslagstiftningen 2009/2010 innebar ett ökat intrång i den enskildes rätt, något som har fått orimliga konsekvenser för en del som lever av sin mark. De nya bestämmelserna är restriktiva och dispens kan bara komma ifråga om något av lagens sex specifika skäl kan påvisas.

Att platsen man vill bygga på saknar värden för friluftslivet eller att markägaren har särskilda behov är exempel på faktorer som inte längre kan vägas in i en dispensprövning. Samtidigt har undantaget för areella näringar luckrats upp genom att endast gälla sådant som för sin funktion måste göras inom strandskyddsområdet.

Om man räknar med de minsta bäckarna har Sverige omkring 527 000 kilometer vattendrag och ungefär en tredjedel av landets yta ligger inom 100 meter från ett sådant drag. Därtill kommer sjö- och kuststränderna. Få torde tycka att det är rimligt att bebyggelse ska vara förbjuden inom samtliga dessa områden. Men efter lagändringen sätter även de minsta vattnen effektivt käppar i hjulet eftersom dispensprövningen inte längre kan ta hänsyn till att de har ett begränsat värde för friluftslivet. Glesbygdens småbäckar har därmed getts samma strikta skydd som våra attraktivaste stränder.

Samtidigt arbetar länsstyrelser runtom i landet med att se över var strandskyddet ska vara utvidgat – upp till 300 meter. Ihop med de nya, hypotetiska dipensmöjligheterna innebär sådana utvidgningar ett ökat intrång i äganderätten. För markägare som lever av sin mark kan det vara ett mycket stort intrång då det ofta krävs andra verksamheter, utöver jord- och skogsbruk, för att kunna leva av sin fastighet. För dessa markägare är äganderätten helt enkelt en inkomstförsäkring.

Vid beslut om utvidgning av strandskyddet är det därför oerhört viktigt att inskränkningen i den enskildes rätt aldrig går längre än vad som är direkt nödvändigt för att syftet med skyddet ska tillgodoses. För att kunna göra denna avvägning måste länsstyrelsen ha kännedom både om bevarandevärden och den enskildas förutsättningar. Det är därför som lagen kräver att berörda markägare ska föreläggas att yttra sig innan ett beslut om utökat strandskydd tas.

Ändå fattar länsstyrelserna generella beslut där markägare endast får veta vad som pågår genom en kungörelse i tidningen. Det säger sig självt att det omöjliggör en rättvis intresseavvägning. Rent juridiskt känns det också tveksamt. Visst, om ett ärende kan antas vara av begränsad betydelse för den drabbade kan myndigheten använda kungörelsedelgivning. För den som lever av sin mark och får omfattande förbud på en stor del av sin fastighet kan man dock knappast hävda att en utvidgning till 300 meter har begränsad betydelse.

För att strandskyddet ska uppfattas som legitimt av dem som berörs krävs att länsstyrelsens utvidgningar sker restriktivt och aldrig utan att markägarna får en verklig möjlighet att yttra sig. Därutöver behöver politikerna, som mitt i valtider säger sig vilja värna landsbygden, öppna upp för rimliga avvägningar mellan den enskildas intresse och bevarandevärdena. De minsta sjöarna och vattendragen bör helt undantas från strandskyddet.

Helena Jonsson, förbundsordförande LRF

Gunnar Palme, ordförande Sveriges Jordägareförbund

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News