Unga och gamla prioriteras bort på bostadsmarknaden

Regeringen kan genom den bosättningslag, som trädde i kraft den 1 mars 2016, tvinga kommunerna att ordna bostäder åt nyanlända oavsett om det finns lediga bostäder eller inte. Det har fått ohållbara följder för Stockholm.

En kommun som såg till sina invånares bästa hade naturligtvis sagt: Nej vi har inga lediga bostäder, då lagen inte ger utrymme för sanktioner mot kommunen från statens sida. Tyvärr är det inte så i Stockholms stad. Här byggs det i stället dyra modulhus avsedda enbart för nyanlända och när de gamla har tvingats bort från sina boenden av oklara orsaker, flyttar nyanlända in även där.

Andra kommuner som Nacka, har köpt in bostadsrätter och villor för hundratals miljoner kronor för att hålla nyanlända med bostad. Är det verkligen så här vi vill att våra skattepengar ska användas? De nyanlända som kommunplaceras bor naturligtvis någonstans även innan de fördelades ut till Sveriges kommuner. Vore det inte mer ansvarsfullt att låta dem bo kvar där de bor tills de av egen kraft kan skaffa sig en egen bostad precis som alla andra?

Länsstyrelsernas rapport som publicerades för snart ett år sedan bekräftar att det är andra svaga grupper som drabbas av nuvarande och tidigare regeringars misslyckade invandringspolitik. 60 procent av kommunerna uppgav att svaga grupper som redan är utsatta, inte bara på bostadsmarknaden, drabbas av undanträngningseffekter till fördel för nyanlända. Hur ser då undanträngningseffekterna ut i Stockholms stad?

Sverigedemokraterna har i februari 2018 i en motion till kommunfullmäktige förslagit att en utredning ska tillsättas för att utreda hur undanträngningseffekterna drabbar stockholmarna i allmänhet och svaga grupper i synnerhet. Motionen har ännu inte behandlats.

Som vanligt strax innan Stockholms universitet startar upp inför hösten kommer larmen om studenter som saknar bostad under tiden för studier på någon av Stockholms lärosäten. Ungdomar som är beredda att sätta sig i skuld för att kunna studera för att i framtiden få sitt drömjobb och därmed bidra till samhället tvingas leva med både oro och den olägenhet det innebär att inte ha tillgång till en ordentlig bostad. Detta samtidigt som de ska prestera på topp för att få godkänt på sina tentor för att få fortsatt stöd från CSN.

En annan grupp som drabbas hårt är unga vuxna som växt upp i Stockholm och som inte får möjlighet att flytta hemifrån för att börja bygga sitt vuxenliv i sin hemstad. Men det är inte bara de unga som är satta på undantag. I den andra änden finns de gamla som tvingas flytta från sina hem och sin invanda miljö för att ge plats åt nyanlända. Anledningarna till att de äldre tvingas bort är i många fall vaga. Man skyller på att det för små badrum i lägenheterna och att det skulle utgöra ett arbetsmiljöproblem för personalen.

Andra gånger påstår man att behoven av äldreboenden har minskat och att det därför finns en överkapacitet. Samtidigt kommer larmen om att gamla, i vissa fall både 90 och 100 år, och äldre multisjuka inte får plats på ett anpassat boende på grund av platsbrist. De tvingas därför leva kvar i sina vanliga hem med hjälp av vård i hemmet och hemtjänst, vilket innebär att tillsynen och omvårdnaden är begränsad till de tillfällen någon anställd är på plats. Otryggheten och ensamheten breder därmed ut sig hos en grupp som redan är utsatt.

För den första och andra gruppen hade tillfälligt uppsatta modulhus varit en lösning, för den tredje gruppen hade en anpassning eller ombyggnad av lägenheterna eller ett överklagande av beslutet från arbetsmiljöverket kunna säkerställa att de gamla kan bo kvar. Den styrande majoriteten i Stockholms stadshus har dock helt andra prioriteringar än kommande och tidigare skattebetalare.

Sverigedemokraterna säger som enda parti nej till denna politik. Svenska skattepengar ska i första hand gå till att lösa bostadssituationen för svenska medborgare. De människor som har fått uppehållstillstånd ska naturligtvis inte ställas på gatan. De får helt enkelt bo kvar på det boende de redan bor på tills de av egen kraft som alla andra kan skaffa sig en egen bostad.

Det är en politik som ser till att ta tillvara på kommunens resurser på bästa möjliga sätt och en politik som inte skapar orättvisor i samhället där en svag grupp premieras framför en annan.

Peter Wallmark, distriktsordförande SD Stockholms stad

Martin Westmont, gruppledare (SD) Stockholms stadshus