”Sveriges arkitekter borde be om ursäkt”

Under de senaste sjuttio åren har svenska städer rivits och förstörts i en omfattning som bara kan jämföras med skador som orsakas av krig. Vi har haft fred i över tvåhundra år, så det är inte främmande härar som har utplånat ett oräkneligt antal stadsdelar och stadskärnor i Sverige. Det är en ideologi – modernismen.

Historiska stadskärnor står i vägen för modernismens krav på breda trafikleder, friliggande punkthus och maskinestetik. Arkitekten Le Corbusiers fascistoida tankegångar om zoning, segregering och hierarkiska gatusystem fick ett förödande genomslag på stadsplaneringen. En öppen aggression riktades mot tradition och kulturarv som hindrade utopin om ”en ny stad för den nya människan”.

Arkitekturens utformning präglas alltjämt av modernismens avskalade minimalism och monotoni. Mångfald är inte kontroversiellt i andra sammanhang, men inom arkitektkårens ideologiska mittfåra drivs en starkt fördömande attityd mot den som när en önskan att vidareutveckla bebyggelsearvet. I skråtidskriften Arkitekten behandlas förtjänstfullt mobbning, men veterligen belyses inte de modernistiska arkitekternas sekellånga och pågående utmobbning av de som vågar bryta tabut och rita hus i klassiskt inspirerad stil.

Arkitektskråets debattörer berör inte det ekologiskt och kulturellt ohållbara i fortsatt rivning av funktionsdugliga och vackra byggnader från 1800-talet. Ett förslag på att uppföra en byggnad i klassisk stil i Växjö väcker dessutom stor indignation. Den majoritet som föredrar en mer tilltalande och varierad arkitektur anklagas för att vara ”bakåtsträvare” och ”nostalgiker”. I musikens värld uppmuntras en ung pianist som väljer klassisk musik i stället för pop. En konstnär är fri att låta sig inspireras av klassiskt landskapsmåleri, stilleben eller porträttkonst utan att hunsas för att inte "uttrycka vår tid".

I synnerhet Sveriges Arkitekters Riksorganisation, SAR, har trots välljudande paragrafer om mångfald, pluralism och medborgarinflytande, under lång tid agerat för att upprätthålla modernismen som ledande arkitekturideologi och omhulda den dubiösa drömmen om "renhet" och "frihet från stilar". Likaså bejakandet av rivningar samt storskalighet, trots uppenbara skadeverkningar.

Arkitektkåren, politiker, tjänstemän och fastighetsägare är alla medskyldiga till att mycket stora och oersättliga samhällsvärden har förintats. Politikernas undfallenhet för fastighetsägarnas rivnings- och exploateringsvilja hade dock aldrig varit lika omfattande om inte arkitekterna, medvetet och omedvetet, håller upp ett ideologiskt fikonlöv framför det nakna vinstintresset.

Om inte återstoden av Sveriges äldre byggnadsarv ska försvinna, krävs insiktsfulla insatser. Därtill vore det önskvärt med en ansvarsfull programförklaring om hur de av modernismen skadade samhällena ska helas och hur dåliga livsmiljöer stegvis ska kunna förbättras.

Delansvaret för den enorma samhällsskada som modernismen har orsakat ligger på arkitekterna. De ansvariga uppmanas att be om förlåtelse för de enorma kulturbrott och förlusten av livskvaliteter som de har medverkat till. En ursäkt bör riktas till alla de arkitekter som inte har delat kårföreträdarnas modernistiska ideologi och därför blivit utfrysta och till och med hindrats i sin yrkesutövning. Arkitektyrkets trovärdighet står på spel om det inte inkluderar mångfald, tolerans och lyhördhet gentemot dess utövare och den allmänhet den är satt att företräda.

Sigvald Freylander, ordförande Arkitekturupproret

Albert Svensson, arkitekt