Politiker ska inte detaljstyra byggandet

Regeringens mål är att det ska byggas 250 000 nya bostäder till 2020. Alliansen bjuder över och vill bygga 50 000 till. Dessutom vill man att många av bostäderna ska vara billiga hyresrätter. Detta är en utmaning för byggbranschen och för samhället i stort. Vilken typ av bostäder ska byggas och för vem? Hur ska de nya bostäderna finansieras? Finns det tillräckligt med byggbar mark? Hur ser tillgången på arbetskraft ut? Hur kan det byggas billigare?

Rapporten ”Utan fungerande finansiering stannar bostadsbyggandet” visar att möjligheterna att nå målet är oerhört små. Detta till följd av att hushållens lånemöjligheter begränsas genom politiska insatser som bolånetak och obligatoriska amorteringskrav. Vidare har bostadsföretagen begränsade möjligheter att öka takten i bostadsbyggandet på grund av begränsad tillgång på eget kapital eller högre lönsamhet och mindre risk vid byggande av bostadsrätter.

Ett sätt att effektivisera byggproduktionen är olika former av industriellt byggande. Sedan årsskiftet finns en lag som innebär att kommuner inte får ställa krav på byggnaders tekniska egenskaper som går utöver Boverkets byggregler, BBR. Det är för tidigt att se effekterna av lagstiftningen men ambitionen är god. Samma byggregler i hela landet, bortsett från olika energikrav i olika klimatzoner, ökar möjligheterna till effektivare och billigare byggproduktion. Detta genom att en gemensam, nationell marknad för bostadsbyggande ökar konkurrensen mellan byggföretagen, vilket stimulerar innovation. En större marknad gör det dessutom mer lönsamt att utveckla system för mer rationellt byggande. Omvänt hämmas denna utveckling av olika lokala regler.

Debatten om så kallade kommunala särkrav har framförallt handlat om energikrav. Det finns dock kommuner som har velat styra mot ett visst byggmaterial. Problemen med att peka ut ett visst material är dels att det snedvrider konkurrensen, vilket leder till högre kostnader och i slutändan färre bostäder, dels att materialval måste göras baserat på vilken typ av byggnad det rör sig om, hur den ska användas, övriga beställarkrav med mera.

Kommunala krav på byggmaterial syftar oftast till att antingen minimera förekomsten av farliga ämnen eller minska koldioxidutsläppen från byggfasen. Båda dessa områden är naturligtvis extremt viktiga. Byggbranschen arbetar intensivt med utfasning av farliga ämnen genom användning av miljöbedömningssystem för byggmaterial. När det gäller klimatpåverkan från byggandet har branschen de senaste åren själv lyft frågan, och vi förespråkar klimatdeklarationer av byggnader för att redovisa klimatpåverkan samt livscykelanalys för att hitta de effektivaste åtgärderna för att minska utsläppen från byggproduktionen. Här finns mycket mer att göra.

Dessa frågor måste drivas framåt genom dialog mellan forskning, myndigheter, beställare, byggentreprenörer och brukare. Det måste vara materialens sammanvägda egenskaper i ett livscykelperspektiv som ligger till grund för ett beslut om det ska användas eller inte. Och vi hävdar att beslutet om materialval måste fattas av en aktör som tar ansvar för byggprojektet i sin helhet, inklusive ekonomin.

Kommunala krav på val av byggmaterial baseras ofta på jämförelser utifrån vissa utvalda parametrar som leder till att ett material framstår som ”bättre” än det andra, medan andra parametrar inte tas med i ekvationen. Kommunala krav på byggmaterial är ett anmärkningsvärt avsteg från den princip vi har i våra byggregler, att det är funktion som är styrande och reglerna inte anger på vilket sätt denna funktion ska uppnås. Därutöver är funktionskraven i Boverkets byggregler avvägda mot varandra. Ett konkret exempel är reglerna för dagsljusinsläpp och energianvändning som ofta står i konflikt med varandra och där hårda krav på den ena funktionen gör det svårare att nå den andra.

Vi påstår inte att dagens regler är perfekta. De är dock resultatet av konsekvensanalyser, kostnadsberäkningar och remissrundor. Att kommunpolitiker i det läget ställer upp egna byggkrav som inte har avvägts på detta sätt riskerar att leda till oförutsebara, oönskade konsekvenser.

Låt oss gå tillbaka till kärnfrågan: Vi behöver bygga minst 250 000 bostäder till 2020. Låt oss lägga tid och energi på rätt frågor och inte fastna i detaljer som inte leder framåt. Låt byggföretag och beställare tävla med varandra om de mest innovativa, miljösmarta och kostnadseffektiva lösningarna och låt bli att försöka peka ut vinnare på förhand.

Björn Wellhagen, näringspolitisk chef Sveriges Byggindustrier

Maria Brogren, energi- och miljöchef Sveriges Byggindustrier