Nu krävs politik för ett land i balans

En massiv folkopinion, ett gott samarbete över partigränser och mellan politiska nivåer har stoppat årtionden av statlig centralisering. Skatteverkets aviserade nedläggningshot mot nio kontor var upprinnelsen som fick bägaren att formligen forsa över.

En bred, saklig och effektiv folkopinion fick regeringen med civilminister Ardalan Shekarabi (S) i spetsen att sätta ner foten både för att stoppa de aviserade nedläggningarna, men också för en fortsatt politik för att fler myndigheter ska utlokaliseras. Gott så, riktigt gott!

Men det finns mycket kvar att göra för ett helt Sverige, där också landsbygden har fortsatt existens. Vi är faktiskt skyldiga våra förfäder och våra kommande generationer att stoppa nedmonteringen av möjligt liv utanför tätorterna.

Ödehusen står utspridda som gravstenar efter vägar som knappt är körbara, samtidigt som en inflation i attraktivitet i tillväxtstäder har skapat bostadsbrist och en osund bostadsmarknad med ökad segregering som resultat. Ett land i obalans.

I dagarna pågår Landsbygdsriksdagen, en av Europas största mötesplatser för landsbygdsutveckling som har anordnats vartannat år sedan slutet av 1980-talet. Årets tema är ”för ett land i balans. Ett mycket aktuellt tema för oss som bor där bristen på en sammanhållen politik för både stad och land fått tidigare blomstrande bygder att vissna och sakta uttorkas.

Öde kyrkor, nedlagda skolor, hus efter hus står tomma. Byar och mindre samhällen har i årtionden varit på väg mot sotdöden, medan politiker och hela regeringar sett på, eller inte. Insatser i glesbygd anses som kostnader medan insatser i städer beskrivs som investeringar. Var är balansen i detta? Hur är det möjligt i ett modernt land som vårt?

Jo, det saknas glesbygdsmakt vilket också medfört att den naturligt inneboende kraften som hållit uppe glesa samhällen håller på att falna. Människor håller på att ge upp eller använder sin eventuella drivkraft till att skapa motkraft.

Utan att reflektera över dessa missförhållanden tar regeringen steget mot storregioner där frågan var residenset ska vara florerar i olika medier. För oss som bor i avfolkningsregioner blir frågan om vilken av kuststäderna som ska få centret med tillhörande makt och inflytande ytterligare ett hån. Det känns inte bara ansvarslöst, utan uppfattas som obegåvat.

Allt tyder ju på att det behövs en decentralisering av makt och inflytande även till inlandet och glesare regioner. Det är ju årtionden av avsaknad av insatser för glesbygd och små kommuner som skapat den rådande obalansen.

Sverige växer befolkningsmässigt. Det går bra för Sverige inledde finansministern sitt tal vid presentationen av vårbudgeten. Det gäller dock inte i alla delar av landet, det gäller inte små kommuner i glesbygdslän där åldrande befolkning innebär allt färre och lägre andel förvärvsarbetande – och därmed sjunkande skatteintäkter med fortsatt lika ansvar som rikare kommuner.

För ett land i balans behövs balans när det gäller makt och inflytande, det behövs differentierade åtgärder för ett land med olika förutsättningar. Det behövs att insatser för vård anpassas efter befolkningens åldersstruktur så att det inte äter upp kommunernas budget.

Det behövs lika möjligheter för skola. Listan kan göras längre men någonstans måste Sverige börja för att inte tippa ner i Bottenhavet.

Malin Ackermann, Lyckselebo bakom uppropet ”Skatteverket ska stanna i Lycksele” och bitr projektledare för Kompetensplattform och Arbetsmarknadsforum Region Västerbotten