Har ni glömt bort Sveriges unga och studenter?

Att ”soffsurfa” är ett fenomen man tidigt får bekanta sig med som nybliven student. Det är ett finare ord för bostadslös och innebär att man tillbringar natten på olika vänners soffor tills man hittat ett mer långsiktigt boendealternativ. Sveriges bostadsmarknad är mörk och de lidande blir landets studenter, som ofta drabbas av bostadsbristen, skriver Lundastudenten Marie-Therése Arén.

År 2015 var ett tungt år för Sverige. Desto tyngre var det för alla miljontals människor som tvingades på flykt under osäkra förhållanden. Många hittade en fristad innanför Sveriges gränser och asyltrycket har varit hårt sedan dess. Så hårt att till och med vi, som skulle öppna våra hjärtan och agera en human stormakt, tvingades införa gränskontroller för att rädda ett fallerande asylsystem. Migrationsverket går på knäna. Bostadsbubblan sväller och priserna är skyhöga. Inflyttningen till städerna sker i en betydligt snabbare takt än vad byggandet gör.

Situationen är ohållbar. Bostadsbristen är så påtaglig att kommuner tvingas köpa bostadsrätter för att kunna erbjuda tak över huvudet till de flyktingar som de förväntas ta emot. Men, när kommunerna ger sig in på bostadsmarknaden konkurrerar de ut unga människor och priserna pressas upp ytterligare. Sakta men säkert fortsätter bubblan att expandera.

Men vem tänker egentligen på oss? Med oss menar jag alla studenter som stått utanför bostadsmarknaden i åratal. Att bostadsbristen är akut är knappast någon nyhet. Ändå är det inte förrän nu som kommunerna verkar vilja hjälpa till och agera. Redan år 1999 la Ulla-Britt Hagström (KD) fram en interpellation tills stadsrådet Lars-Erik Lövdén (S) där hon frågade vad man hade för avsikt att göra åt det faktum att studentbostäder endast fanns åt var fjärde student. Idag, 17 år senare är det fortfarande studenter som tältar på universitetsområden i samband med terminsstart. Sovsalar öppnas upp, kyrkan tvingas agera och många accepterar andrahandskontrakt med oskäliga hyror i brist på alternativ. Samtidigt är CSN-bidraget oförändrat oavsett vilken stad man bor i och oberoende av vilka marknadshyror som råder där.

Vi unga akademiker är Sveriges hopp och framtid. Det är vi som förväntas bekosta välfärden när ”baby boom-generationerna” mellan 1940 och 1960 lämnar arbetslivet för att gå i pension. Media rapporterar ständigt om en oro över hur framtiden kommer te sig när allt färre ska försörja allt fler. Att vi som studerar kan få fortsätta göra det i en lugn och trygg miljö är A och O för att den ekvationen ska gå ihop. Vi behöver också ha tak över huvudet!

Mitt syfte med den här texten är inte att ställa olika svaga grupper mot varandra. Jag vill dock belysa att bostadsbristen drabbar unga och studenter i samma utsträckning som den drabbar nyanlända. Ändå tycks vi alltid glömmas bort i den offentliga debatten. Om politikerna vill trygga Sveriges framtid är det dags att ta tag i bostadsbyggandet en gång för alla!

Marie-Therése Arén, journaliststudent, Lunds universitet