Gör inte om misstagen i miljonprogrammet

Vi måste lägga mycket större fokus på att bygga miljöer där människor trivs och vill vara. Miljöer som är inkluderande och hållbara, även socialt. Parallellt med volymdiskussionen ska vi därför också arbeta med god arkitektur och attraktion i form av väl utformade gaturum, torg och parker.

Vi ska inte bara bygga snabbt. Vi ska bygga snabbt, rätt och hållbart för att lösa krisen.

Diskussionen om bostadsbyggandet handlar i dag allt mer om volymer. Ett gigantiskt antal bostäder ska byggas, helst billigt och fort ska det gå. Volymfokuset är lätt att fastna i när man ser dagens situation. Vuxna som tvingas bo kvar hos föräldrar långt upp i åldrarna, studenter som tältar och det enorma behovet av bostäder för människor på flykt.

All statistik visar att behovet av nya bostäder är skriande. Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO) räknade i våras ut att det finns ett behov av 436 000 nya bostäder till och med år 2020. Förra året tvingades över 350 000 studenter tävla om ungefär 80 000 studentbostäder och Boverket uppskattar nu att behovet av bostäder för personer som beviljats uppehållstillstånd till drygt 38 000 bostäder per år 2015 och 2016.

Detta har fått kommuner runt om i landet att snegla på modulhus, containerlösningar och paviljonger, oftast av tillfällig karaktär. Men tillfälliga boenden tenderar ofta bli permanenta när behoven av dem är just permanenta. Och då blir även ogenomtänkta, dåliga boendemiljöer permanenta.

Modulhus för fler bostäder är en nödlösning. Bostadsbristen är förvisso akut, men den är också ett faktum på lång sikt. Efterfrågan är inte tillfällig, den kommer inte att gå över. Och långsiktiga problem kräver långsiktiga lösningar.

Vi har i Sverige en tradition av väl planerade städer och samhällen, där vatten, avlopp, uppvärmning och avfallshantering har genomtänkta lösningar. Vi har miljöstadsdelar som är föredömen och inspirationskällor runt om i världen. Vi har byggregler, bullerlagstiftning och medborgarinflytande.

Uppgiften är nu att lösa bostadskrisen utan att kasta ut långsiktighet, hållbarhet och stadskvalitet med badvattnet.

Samhällsbyggarnas medlemmar står redo att bidra till detta. Men för att ekvationen ska gå ihop måste politiker runt om i landet också kraftsamla.

Det duger inte att kommuner har långa planköer. Resursbrist hos växande kommuner i plan- och byggprocesserna gör ofta att projektidéer inte kommer igång, utan får köa i månader för att få tilldelat en handläggare. Politiker måste börja se planhandläggare mer som en resurs och mindre som ett problem. Det behövs fler tjänster för att bygga mer och yrket måste få den status det förtjänar.

Bostads- och stadsutvecklingsminister Mehmet Kaplans nya lagförslag om att ta bort möjligheten att överklaga detaljplaner till länsstyrelserna är ett viktigt steg. Ändringen kan säkert skynda på många bostadsprojekt.

Men denna ändring understryker också ytterligare behovet av god samhällsplanering i ursprungsskedet. Om projekten är dåliga kommer de bara fortsätta att överklagas – och dessutom fällas – i nästa instans och ingenting är vunnet.

Fokus i bostadsdebatten får inte bara vara att göra snabbt, utan att göra snabbt och rätt. På så sätt kan vi lösa bristen utan att bygga bort attraktiviteten våra städer.

Det råder inget tvivel om att miljonprogrammet gav många nya bostäder, däremot kan man vara kritisk mot hur programmet präglade de stadsdelar som formades.

Bostadsbrist är inget skäl att strunta i god planering, kvalitet och stadsbyggnadsvärden. För det är dessa aspekter som avgör hur ett områdes framtida attraktionskraft blir, hur städer håller ihop även socialt.

Otrivsamma miljöer som enbart erbjuder bostäder i stor skala leder till uppdelning och segregering.  Stora områdesprojekt, med stora likriktade volymer, kan därför gå fort att bygga, men riskerar då också att bli upprepningar av 1960-talets eftermäle. Istället ska vi lära av historien och bygga framtidens bostäder genomtänkt, inkluderande och hållbart.

Sara Haasmark, vd Samhällsbyggarna