Bostadsstöd med omvänd fördelningseffekt

När regeringen utformade investeringsstödet var den noggrann med att anpassa det till både EU:s regelverk och den svenska bostadspolitiska modellen. Stödet introducerades därför som ett sätt att subventionera byggande av bostäder – som utan att vara socialbostäder skulle bidra till en bättre social blandning. Gott så. EU:s statsstödsregler begränsar inte subventioner inom bostadssektorn till så kallad social housing.

I praktiken övergavs regeringens sociala ambition snabbt. Redan i den andra förordningen (HYS 2), som kom samtidigt och omfattar det som byggts från 2017 och framåt är ambitionen om social blandning borttagen. Sedan dess har stödet dessutom förändrats och tillåter en högre hyresnivå.

I den promemoria som föregick förordningarna om investeringsstöd skriver regeringen att det:

”inte [är] rimligt att de pressade hyrorna i de av samhället subventionerade hyresrätterna inte i första hand kommer hushåll med låga eller genomsnittliga inkomster till del.”

Eftersom investeringsstödet beskrivits som ”den största bostadspolitiska satsningen på 20 år” är det en självklar utgångspunkt att stödet noggrant följs upp. Stödet skulle komma de boende till del och utifrån de sociala ambitioner som den dåvarande regeringen uttryckte är det en naturlig utgångspunkt att titta på vem som genom investeringsstödet får sina boendekostnader subventionerade av staten. Har stödet bidragit till en bättre social blandning och verkligen nått rätt hushåll?

Vi har efterlyst detta. När svaren uteblev vände vi oss till Boverket och SCB för att få en bild av vilka som bor i de hus som byggs med stöd enligt HYS 1, det vill säga den stödförordning som säger att företräde ska ges till hushåll som av ekonomiska skäl har bäst behov av en bostad till rimlig hyra.

Samkörningen rymmer metodbrister och ger sannolika uppskattningar, inte exakta svar. Men resultatet stärker misstanken att förordningens bostadssociala ambitioner mest varit ett spel för galleriet eller möjligen EU-kommissionen.

Stödet har inte träffat de grupper som avsetts. De boende i husen har till exempel en disponibel inkomst (medianvärde) väl över vad hyresgäster i både de aktuella kommunerna och riket som helhet har. Andelen med hög disponibel inkomst är högre och andelen relativt fattiga avsevärt lägre i lägenheterna med subventionerad hyra. Det senare är väntat, givet de hyror som tas ut även med investeringsstöd.

Som verktyg för en social bostadspolitik har investeringsstödet sannolikt präglats av en usel träffsäkerhet. Allvarligare ändå är risken att det försämrat villkoren för dem med sämst ekonomi.

Med begränsade offentliga resurser innebär varje satsning att något annat måste väljas bort. Hittills har regeringen budgeterat för över 11 miljarder kronor till investeringsstödet. Det är pengar som kunde använts för åtgärder som mer träffsäkert underlättar för hushåll med en svag ställning på bostadsmarknaden.

Vi är inga anhängare av investeringsstödet, men redan genom att förändra förordningen hade regeringen kunnat åstadkomma den sociala blandning som ursprungligen eftersträvades. Det hade räckt att koppla stödet till ett krav om att en viss andel av de nybyggda bostäderna, eller ett motsvarande antal lägenheter i byggherrens övriga bestånd, skulle fördelas med behovsförtur. Då kunde vi säkert veta att det subventionerade byggandet faktiskt underlättade bostadssituationen för de mest utsatta och att staten bidrog till ett socialt blandat boende.

För regeringen förefaller dock en traditionell syn på bostadssubventioner ha trumfat de sociala behoven. Det är en cynisk prioritering som behöver åtgärdas av den regering som tillträder.

Anna Broman, bostadspolitisk expert, Sveriges Byggindustrier

Martin Lindvall, samhällspolitisk chef, Fastighetsägarna