Bostadsbyggandet tar skada av vanföreställningar

En fungerande bostadsmarknad med god tillgång på olika sorters bostäder är avgörande för Stockholmsregionens attraktionskraft. Det är så vår region stärks och det är så vi behåller vår position som hela landets tillväxtmotor.

I diskussionen om varför det inte byggs tillräckligt mycket, tillräckligt snabbt, är det grundläggande att peka på relevanta fakta. Det finns en del vanföreställningar om hur det förhåller sig vad gäller förutsättningar för bostadsbyggandet. Låt mig därför peka på fyra punkter som inte stämmer.

Till att börja med finns det en uppfattning om att kommunerna underlåter att planera för bostäder. Mellan åren 2012 och 2016 har kommunerna i Stockholms län tagit fram drygt 130 000 bostäder i detaljplaneförslag, varav nästan hälften planerades 2015. Verkligheten är alltså att samtliga kommuner i länet har planer för bostäder. Vissa kommuner fler än andra, men bostadsplaneringen är beroende av en rad grundläggande förutsättningar. Det handlar då inte minst om infrastrukturens utbyggnad, tillgången till lämplig mark och kombinationen av dessa faktorer.

Ett annat påstående är att alla detaljplaner överklagas med långdragna processer som följd. Delvis kan detta sannolikt förklaras av att den mediala uppmärksamheten oftast är större när någon plan stoppas av det ena eller andra skälet.

Mer sällan rapporteras när planer glider igenom systemet utan överklagande. En genomgång av samtliga 5 140 planer, som kommunerna antagit under de senaste 15 åren ger en helt annan bild. I snitt är det 25 procent av planerna som överklagas.

Ett tredje påstående är att överklagandeprocessen kan kortas med upp till fyra månader när instansordningen ändrats. Riksdagen har nyligen klubbat förslaget att länsstyrelserna inte längre ska vara en del av överklagandeprocessen av detaljplaner. Istället ska överklagade kommunala beslut om detaljplaner prövas direkt av mark- och miljödomstolen.

Länsstyrelsens genomgång av samtliga överklaganden av detaljplaner i länet visar en helt annan bild. Tidsvinsten kommer i själva verket att bli en tidsförlust. Detta då domstolen har betydligt längre handläggningstider än länsstyrelsen.

Ändringen innebär att domstolen får fler ärenden att handlägga. Detta kommer att göra processen mer saktfärdig – vilket är tvärtemot vad bostadsmarknaden behöver. Dessutom kan domstolen inte dra nytta av det grundarbete som länsstyrelsen gjort om de enskilda ärendena, genom sin kunskap om de faktiska regionala förhållandena.

Ytterligare ett påstående som förekommer är att myndigheterna (länsstyrelsen och miljödomstolarna) stoppar ambitionen att bygga bostäder. Verkligheten är att de överklagade planerna ytterst sällan leder till ändring varken hos länsstyrelsen eller hos miljödomstolarna.

För att underlätta processen från idé till färdigställande av bostäder måste samtliga aktörer göra sitt yttersta för att kapa tidsåtgången. Ökad kunskap om kommuners behov, om branschens villkor och det statliga regelverket är vägen framåt.

Låt oss fokusera på en bred samverkan för att förenkla plan- och byggprocessen på riktigt. Från länsstyrelsens sida kommer vi att fortsätta trimma vår process. Det vill säga bli ännu bättre på proaktiv rådgivning, att ge tydliga besked och korta handläggningstiderna.

Allt för att underlätta och bidra till den byggboom vi så väl behöver.

Chris Heister, landshövding, Stockholms län