”Bostaden är inte en vara vilken som helst”

REPLIK Björn Hasselgren pläderar i artikeln ”Bostadspolitiken har gått sönder” i Dagens Samhälle för att marknadskrafterna kan lösa bostadskrisen. Han konstaterar att ”Det finns inte mycket som tyder på att bostäder kan eller bör tillhandahållas på väsentligt annorlunda villkor än andra varor och tjänster ”. Han har tyvärr fel, tvärtom pekar allt på det.

Bostaden är inte vilken vara som helst. Att tvingas leva utan bostad omöjliggör ett normalt liv. Det är därför bostaden är inskriven i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. I artikel 25 står det att läsa ”Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad … ”

Men mat och kläder är ju också en mänsklig rättighet och hanteras på en marknad, så varför inte bostäder? Därför mat och kläder i egenskap av mänsklig rättighet hanteras inte av marknaden. Inget civiliserat samhälle accepterar fullt ut en marknadsfördelning av mat och kläder, det vill säga att du blir utan om du inte har några pengar. Alla länder har olika system för försörjningsstöd som syftar till att säkra den grundläggande tillgången till mat och kläder.

När det gäller bostäder finns det i princip två modeller för att säkra bostadsförsörjning, dels ett där det offentliga erbjuder bostäder till låginkomstgrupper, så kallad social housing, och dels ett med hyresreglering, ofta kombinerat med bostadsstöd.

Det finns alltså inget land i världen där marknaden löser den mer eller mindre permanenta bostadskrisen för låginkomsttagare, det gör alltid det offentliga. För förmögna och höginkomsttagare finns ingen bostadskris.

Ska man karakterisera det svenska systemet är det en kombination av pengastöd, i likhet med kläder och mat, och av att hyrorna förhandlas kollektivt. Den kollektiva förhandlingen har enligt lag en skyldighet att säkra bostadsföretagens affärsmässighet/vinst, men också att hyresgästerna har tryggheten i en rimlig hyresutveckling. Det säkrar också att statens bostadsstöd (subvention av efterfrågan) inte bara leder till höjda hyror och ökade vinster för hyresvärdarna när hyreskollektivets betalningskapacitet ökar.

Hasselgren pläderar för att ”marknaden” fritt ska få sätta hyrorna, men konstaterar i nästa andetag att ökade bostadsbidrag måste införas för att skydda svaga grupper när marknadshyror införs. Det är sålunda ingen riktig marknad, utan en där skattebetalarna delvis ska betala de högre marknadshyrorna. Det är inte marknadshyror – det är statssubventionerade hyror. Är hyrorna för höga – be om mer bostadsbidrag. Det är lätt att se att detta ligger i fastighetsägarnas intresse, betydligt svårare att se vad skattebetalarna har att vinna på detta.

Med de så kallade presumtionshyrorna har vi dessutom i princip redan i dag marknadshyror för nyproduktion. Syftet var och är att säkra volymen av nyproducerade hyresrätter, men det innebär också en månadshyra på cirka 10 000 kronor för en tvåa på femtio kvadrat i Stockholm. Enligt Boverket kräver hyresvärden oftast tre gånger årshyran i inkomst för att acceptera en hyresgäst, det vill säga en månadslön på 30 000 kronor.

I klarspråk: en sjuksköterska med ett barn har inte råd att bo i en tvåa i en Stockholmsförort. Det visar med all önskvärd tydlighet att marknadshyror inte är en lösning för hur låg- eller normalinkomsttagare ska få en anständig bostad i Stockholm.

Det som behövs är en sammanhållen bostadspolitik som både säkrar den utbyggnad med en halvmiljon bostäder som Boverket anser är nödvändig och hyror som vanliga löntagare kan betala. Det är ingen omöjlighet, men det kräver mycket av alla aktörer:

1. Staten måste gå från att se bostadspolitiken som något som generar intäkter, till att se att det finns en kostnad för att säkra denna grundläggande mänskliga rättighet för alla medborgare.

2. Kommunerna måste se den långsiktiga bostadsförsörjningen som ett av deras huvuduppdrag och se över allt från plan- och tillståndsprocesser till vilka tomter som byggs, när de byggs och till vilken kostnad.

3. En fortsatt reformering av det kollektiva förhandlingssystemet för att säkra både hyrestagares och hyresvärdars legitima intressen av trygghet, rimliga hyror samt avkastning på gjorda investeringar.

4. Sverige har i ett internationellt sammanhang mycket höga byggkostnader. Dessa måste ned för att möjliggöra hyror som vanliga löntagare kan betala. I grunden är det ett problem som är kopplat till bristande konkurrens på marknaden, det vill säga ett statligt ansvar.

I en debatt med Hasselgren om välfärdens organisering i DN konstaterade professor Sven Siverbo och docent Tobias Johansson att ”Problemet är att Hasselgrens ambition att hylla marknadens och vinstmotivets förmåga att skapa effektivitet och anpassning dels är oinformerad och dels verkar ha gått ut över hans förmåga att läsa innantill.” Kanske väl hårda ord, men det som behövs för att lösa bostadskrisen är inte en naiv klockarkärlek till marknaden. Det är tyvärr det Hasselgren erbjuder.

Sandro Scocco, chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé