”Bindande byggmål behövs för att lösa bostadskrisen”

Replik. Representanter från S, M, C och MP i region Skåne skriver i Dagens samhälle om bindande byggmål för kommunerna och ställer sig skeptiska till att utöka statens bostadsplaneringsansvar. Men att som debattörerna sätta sin lit till samverkan mellan parterna är att blunda för den verklighet vi står inför där vissa kommuner fortsätter att åka snålskjuts på sina grannkommuners byggande.

Debattörerna utgår från den parlamentariska utredning som Attefall tillsatte under den borgerliga regeringsperioden, som bland annat skulle se till att rika kommuner i Stockholmsregionen gjorde sitt till för att mildra bostadsbristen. Utredningens förslag kompromissades tyvärr sönder av politiker som inte ville se någon förändring i kommunernas självbestämmande över bostadsplaneringen. Resultatet blev inget mer än en försiktig rekommendation till landsting och regioner att ta fram regionala utvecklingsplaner på samma sätt som Stockholm gjort sedan tidigare.

Hur väl har det då fungerat med att sätta översiktliga mål inom lösa ramar? Tittar vi på Stockholms län kan vi se att vi fortfarande har en situation där vissa kommuner åker snålskjuts på grannkommunerna som satsar på byggande. Ofta är det rika, borgerligt styrda villakommuner med sikte på att bevara det som redan är och därför vägrar att bygga hyresrätter, som har sålt ut sin allmännytta och inte ser sin egen roll i att lösa bostadsbristen.

Med regeringens 22-punktsprogram tittar man nu på frågan igen, och har tillsatt en utredning. Det är gott så. Men debattörerna får det att låta som att Peter Eriksson planerar för det som Attefall ville men inte rodde iland. I själva verket har Vänsterpartiet krävt just bindande regionala byggmål med sanktioner men fått kalla handen från regeringen. Det finns därför inte heller några skarpa volymkrav gentemot kommunerna med hot om sanktioner i utredningsdirektiven. Men det borde det göra.

I takt med att den socioekonomiska segregationen har ökat mellan kommunerna inom regionerna har vissa kommuner utvecklats till rikemansreservat. Det är så ojämlikheten manifesterar sig i Sverige idag, och då kan inte ansvarstagande partier gömma sig bakom det kommunala planmonopolet. Ett Sverige som håller samman betyder att varje kommun där det råder bostadsbrist gör sitt till för att bygga bort den. Och om en eller flera kommuner inte vill, ja då återstår tvång.

Det är hög tid att vi alla inser att samverkan och dialog inte räcker till gentemot det nakna egenintresset. Jag hoppas att regeringens utredning blir precis så skarp som debattörerna befarar. Tyvärr ser jag inget i direktiven som tyder på det, där finns bara samma gamla rädsla för att utmana rådande ordning. Det kommunala planmonopolet har inget egenvärde, det har däremot allas rätt till ett eget hem.

Ann-Margarethe Livh, bostadsborgarråd (V) Stockholm