Sveriges familjehem måste professionaliseras

Under 2016 fick 30 500 barn vård enligt socialtjänstlagen. Majoriteten av dessa barn placerades i jourhem eller familjehem, där gör en eller flera vuxna på olika sätt vad de kan för att skapa trygghet för barnet. Trygghet som inte sällan är något barnet saknat under en kortare eller längre tid.

Min familj och jag är inne på vårt tjugofemte år av att, i samarbete med socialtjänsten, ta emot dessa barn. Vi har haft fler än 30 barn placerade, de allra flesta som jourbarn vilket innebär att barnet stannat under ett antal månader samtidigt som en utredning pågått kring barnets fortsatta väl och ve. I de allra flesta fall flyttar barnet tillbaka till sina biologiska föräldrar, något som i vissa fall har varit rätt. Samhället har sedan fortsatt att ge stöd i hemmiljön. Men flera gånger har vi ansett att det har varit fel att barnet flyttat tillbaka till sina föräldrar, då det sannolikt skulle ha behövt komma till en helt ny familj och växa upp i lugn och ro.

Som familjehemspappa ser jag ett mycket stort behov av att se över regelverket för familjehemsplaceringar. Förutsättningarna och villkoren för uppdraget känns i flera avseenden både eftersatta och felkonstruerade. Under de senaste åren har jag fått möjlighet att resa runt i vårt land och möta familjehem i samband med mina föreläsningar om att öppna upp sitt hem för utsatta barn. Dessa möten, samt den erfarenhet vi har samlat på oss vid varje placering, har påverkat mig mycket och stärkt mig i övertygelsen om att familjehemsvården måste reformeras.

Jag menar att vi behöver en utredning som både tydliggör och uppvärderar familjehemsvården. En professionalisering av dessa uppdrag med särskilt med fokus på uppföljning och fortbildning. Utgångspunkten för en utredning om familje- och jourhem måste vara att stärka barnets position och utgå från barnets intresse. Det placerade barnet måste få känna sig trygg i sin nya vardag. Bäst sammanfattat kan detta beskrivas som det gjordes i Sommar i P1 för några år sedan, av GP:s politiska redaktör Alice Teodorescu: ”Ett barn har alltid rätt till sina föräldrar, men föräldrar har inte alltid rätt till sitt barn.”

I dagsläget är det inte så. Tvärtom duggar det tätt av exempel där biologiska föräldrars behov av sitt barn bedöms vara större än barnets behov av trygghet. En utredning måste därför se över hur samhället bör göra för att alltid stå på barnets sida. Det ska aldrig vara något tvivel om att barnets bästa ska vara det centrala vid både myndighetsutövning av en socialnämnd samt i våra domstolar.

Jag ser även behovet av en utredning som ser över de praktiska frågor som ett jour- och familjehem behöver hantera. Frågor som exempelvis gäller försäkringar kan idag ställa till det för ett familjehem. Familjehemmen behöver också stärkas i frågor om föräldraledighet. För mig som familjehemspappa vill jag att samhället jämställer oss med ”nyfådda” barn med den familj som välkomnar nyfödda.

En utredning behöver ta ett helhetsgrepp där familjehemsvården får de bästa förutsättningar att fungera på det sätt som behövs i vår tid. Det tror jag även skapar förutsättningar för att ännu fler familjer ska öppna upp sina hem för utsatta barn, vilket det finns ett skriande behov av.

Thomas Ardenfors, politiker (M), författare och föreläsare men först och främst familjehemspappa