Stjärnfamilj bättre för barnen än familjehem

Forskning visar på extrema överrisker för de tiotusentals barn som varje år omhändertas av samhället och placeras i så kallade familjehem eller HVB.

Ofta skylls på föräldrarna. Men forskarna har justerat siffrorna för faktorer hos föräldrarna som rör missbruk eller annan psykisk ohälsa. Det tycks i stället vara fråga om grav diskriminering och institutionsskador. Till exempel tror många att de omhändertagna barnen har kognitiva brister, och är mindre begåvade. Det är inte sant men en fördom som är vida spridd bland fosterfamiljer, lärare och socialsekreterare. Ja, tyvärr. De som ska skydda barnen gör i praktiken tvärtom och nedvärderar dem.

Det går till och med sämre för omhändertagna barn än för barn som växer upp hemma i de tre procent fattigaste barnfamiljerna.   Vi hade antagligen olagligförklarat utlandsadoptioner om vi hade haft lika dåligt resultat. Undantagen är när barn placeras hos släktingar eller SiS, Statens institutionsstyrelse.

Vanligt är att övervärdera betydelsen av institutionsvistelsen och undervärdera betydelsen av det som händer före, utanför och efter institutionsvistelsen. Vi menar att anhöriga och civilsamhälle tillhör det som konsekvent undervärderas, särskilt familjer med fattiga ensamstående mammor.

Ett barn löper ca 250 gånger större risk att omhändertas av samhället om mamman är ensamstående, lågutbildad, arbetslös och lever på socialbidrag: Det är det mest ojämlika område vi har i Sverige. Papporna vill vara en resurs, men sorteras bort på strukturell nivå och i lagstiftning. Familjer splittras och barn skickas bort, ofta under hot, våld och tvång.

De så kallade familjehemmen utvecklas allt mer till företag och HVB-hemmen är en guldgruva för riskkapitalbolag. Rättssäkerheten är undermålig. Ingen kontrollerar sanningshalten i de utredningar som ligger till grund för domar och beslut. Om barnen fick det bättre vore vi nöjda ändå, men så är inte fallet. Vi ser allvarliga konsekvenser i form av skolavhopp, sjukdom, kriminalitet och tonårsgraviditeter med mera: Såväl det mänskliga lidandet som de ekonomiska samhällskostnaderna är svåra att övervärdera.

Myndigheter och företag är helt enkelt inga bra föräldrar och kan inte ersätta det anknytnings-”kapital”, som finns hos föräldrar, släkt och andra närstående för barn.  Det är dags sätta punkt och pröva nytt, även för ensamkommande flyktingbarn.

Grundläggande är barns behov av sammanhang, att höra till. Om föräldrarna i dessa fattiga familjer i stället sågs som en viktig resurs för sina barn så fick de ordentligt stöd i tid. Hur kan vi stimulera moderna stor- och stjärnfamiljer där människor hjälps åt kring barnen över generations- och andra gränser?

Sveriges unika och socialt utjämnande välfärdsmodell växte fram ur engagemanget hos ofta utsatta medmänniskor och lekmän i idéburen och kooperativ verksamhet. Låt oss få makten tillbaka när det gäller frågor som vi är bäst lämpade för.

Vi föreslår att alla kommuner omedelbart halverar antalet placeringar. Den budgetsumma som frigörs ska överföras till verksamheter där familjer, andra anhöriga och civilsamhälle bestämmer över pengarna, inte tjänstemän eller företag. På sikt kan systemet ha en självfinansierande struktur, som begravningsavgiften.

Våra två föreningar vill med denna artikel bjuda in till innovation, studiecirklar, maker-spaces och workshops men behöver samverkanspartners: Vem vill betala, vem kan tänka sig agera och vem vill delta? Vi återkommer när vi vet mera och förutsatt att ni sluter upp.

Malin Widerlöv, Maskrosföräldrar

Anna Rosenhall, Vi äger