Socialtjänsten har en förlegad syn på pappor

Jo, vi vet att inte alla barn har en pappa som är närvarande. Han kanske inte lever längre eller så finns han långt bort, försvunnen ur barnets liv. Det är ledsamt och kanske svårt att ändra på.

Men vi vet också att det finns många barn som har en pappa, kanske till och med i samma stad, som inte får träffa sitt barn för att mamma inte tillåter det. Vi vill inte ta något ifrån mammorna, vi vill bara att barnen ska få tillgång till båda sina föräldrar som de behöver och älskar.

En examensuppsats i juridik från Uppsala Universitet ”Vårdnadstvister i praktiken” visar att det oftast är mamman som startar vårdnadstvisten och att mammans vanligaste yrkande är ensam vårdnad med samarbetsproblem med pappan som grund.

Statistiken bygger på 271 stycken vårdnadsmål från tingsrätter i hela Sverige under perioden januari 2012 till mars 2013. I 62 procent av fallen var det mamman som startade vårdnadstvisten och i 88 procent av dessa stämningar yrkade mamman på ensam vårdnad. I 64 procent av fallen var skälet samarbetsproblem med pappan. Vad får egentligen mammor att vilja plocka bort pappan ur barnets liv, på detta sätt?

Pappabarns uppfattning är att en viktig orsak till denna skeva könsfördelning är de vårdnadsutredningar som socialtjänsten gör och som har mycket stor betydelse för tingsrättens beslut. Socialtjänsten består i stort sett enbart av kvinnor och det vore konstigt om det inte har påverkan på utredningarna.

För barnens uppväxt och välmående är detta en katastrof, då forskning visar att barn som växer upp utan ena föräldern löper ökad risk för dålig självkänsla, sociala problem, problem i skolan och kriminalititet.

Pappabarn vill påstå att de strukturer och tankesätt som finns inom socialtjänsten kan sammafattas på följande sätt; socialtjänsten tror och tänker att mammor är bättre och viktigare för barn än pappor, att mammor inte ljuger om saker gällande sina barn, att om vi ifrågasätter det mamma säger kommer hon inte vilja samarbeta med oss samt att barn inte kan påverkas att ta avstånd från en av sina föräldrar.

Detta gör att barns behov, bästa och rättigheter inte blir det högst prioriterade målet, vilket bland annat Socialstyrelsen kräver.

2006 blev det tyvärr mycket sämre för barnen då lagstiftningen senast ändrades. En tydlig indikator är den kraftiga ökningen av antal vårdnadsmål i tingsrätterna. Sedan 2006 är ökning 116 procent, det vill säga mer än en fördubbling.

Siffrorna tyder på ett gigantiskt misslyckande inom det kanske viktigast området i samhället, det handlar om barnens framtid och välbefinnande. De institutioner, socialtjänst, BUP och domstolar som ska skydda barnen från förlust av en förälder och många andra till barnet närstående fungerar dåligt och ibland inte alls.

Men det räcker inte med att justera i lagarna. Man måste också komma åt de värderingar som dominerar inom institutionerna ovan.

Vi måste verka för en öppen debatt om hur barns liv vid skilsmässa ska skyddas. Under tiden måste vi påverka till ökad medvetenhet om barns behov av båda sina föräldrar. Vi kommer inte att ge oss förrän vi får en jämställdhet värd namnet på detta område.

Anders Fors, ordförande föreningen Pappabarn