Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Socialtjänst

Så kan vi stoppa hemlösheten

Hemlösheten är inget olösligt problem. Det första steget är bostadspolitiska reformer och nybyggnation samt riktade insatser mot de grupper som står långt ifrån den reguljära bostadsmarknaden. Dessutom behövs en nationell hemlöshetsstrategi.

Publicerad: 2 oktober 2014, 03:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

HemlöshetBostäderBostadsbristen

År 2011 fanns 34 000 hemlösa och utestängda från bostadsmarknaden, enligt en nationell räkning som utfördes av Socialstyrelsen under en mätvecka. Hemlösheten har ökat sedan 1993, då Socialstyrelsen för första gången gjorde en kartläggning. Resultaten av lokala räkningar i landets större städer efter 2011 tyder på att hemlösheten fortsätter att öka. Dessutom fångar de nationella kartläggningarna bara in en delmängd av de hemlösa. De som inte är kända av myndigheter eller frivilligorganisationer kommer inte med i räkningarna. Andra grupper tillhör också mörkertalet, till exempel papperslösa och EU-medborgare utan ordnade bostadsförhållanden.

Utvecklingen av svensk hemlöshet är problematisk av flera olika skäl. Den skapar en rad personliga tragedier och innebär ett stort lidande för dem som inte kan få en bostad. Dessutom äventyrar den allvarligt rättssäkerheten för människor med särskilda behov, eftersom samhället inte kan leva upp till socialtjänstens mål om att alla ska garanteras en skälig levnadsstandard. Dagens bostadsbrist riskerar att skapa ett permanent utanförskap för de hemlösa som står längst ifrån bostadsmarknaden. De får leva på härbärgen och andra institutioner utan att få en reell chans på den ordinarie bostadsmarknaden. Det skapar också ökande klyftor på bostadsmarknaden mellan dem som har och dem som inte har en bostad. Dessutom är hemlösheten ett nederlag för alla välfärdsdemokratier.

I dag får kommunernas socialtjänst lägga ner omfattande resurser på att ordna tak över huvudet och agera hyresvärdar för klienter med trängande behov. De resurser som läggs ner på att skaffa bostäder skulle kunna användas på ett mycket bättre sätt om vi hade haft en fungerande bostadsmarknad. Situationen sätter enskilda socialarbetare i en hopplös situation. Framför allt skapar hemlösheten mycket stora och oöverblickbara kostnader för samhället.

Lösningen av dagens situation måste följa samma väg som den vi tidigare under 1900-talet tillämpat för att komma tillrätta med hemlöshet och bostadsbrist; nämligen bostadspolitiska reformer och nybyggnation samt riktade insatser mot de grupper som står långt ifrån den reguljära bostadsmarknaden.

En sådan insats som riktas direkt mot de hemlösa är Bostad först, som fått mycket goda resultat både i USA och i Europa. I de försök som utvärderats i New York och Hannover har cirka 90 procent av de som fått en bostad i kombination med intensiv rehabilitering lyckats behålla sina kontrakt.

Bostad först bygger på en motsatt logik till de boendetrappor som traditionellt har varit populära. De innebär att den hemlöse får kvalificera sig till ett eget boende genom att klättra uppåt i boendehierarkin – från natthärbärge och olika korttidsboenden till eget förstahandskontrakt. De här systemen har varit mindre framgångsrika och förhållandevis få har fått egna bostäder. De hemlösa måste hela tiden flytta mellan olika boendeformer. Bostad först bygger på kunskapen om att egen bostad ger en grundtrygghet som den hemlöse behöver för att kunna ta itu med sina problem.

Den grundläggande principen är att man först tillgodoser rätten till egen bostad, vilket möjliggör att andra åtgärder ska lyckas. Inga onödiga krav ställs på den hemlöse, som till exempel att vara fri från alla droger, inte ha husdjur, inte få röka. Därefter läggs krut på att skräddarsy åtgärder för den mycket heterogena gruppen hemlösa.

Bostad först har ur samhällsekonomisk synpunkt visat sig vara betydligt billigare än ett system med boendetrappor.

Bostad först har implementerats i några kommuner i Sverige, men än så länge är det frågan om ganska småskaliga projekt. Helsingborg och Stockholm var först ut, och utvärderingar visar samma goda resultat som i New York och Hannover. Men det finns ett behov av att implementera Bostad först i fler svenska kommuner och expandera de småskaliga projekt som är i gång. Verksamheten når i dag bara en liten begränsad grupp hemlösa.

Både regeringens hemlöshetssamordnare, Socialstyrelsen och hemlöshetsforskare har uttalat ett starkt stöd för Bostad först, i kombination med en rad andra åtgärder för att lösa mer generella problem på den svenska bostadsmarknaden.

Vi menar att de politiska partierna inför nästa mandatperiod borde skapa en politisk enighet om att anta en nationell hemlöshetsstrategi som bygger på Bostad först, med målet att åstadkomma ett trendbrott i hemlöshetsutvecklingen under mandatperioden.

Det finns ett antal starka skäl för en sådan lösning. I dag saknar Sverige en nationell hemlöshetsstrategi. Det finns rekommendationer från EU om att de enskilda nationalstaterna ska anta sådana strategier, som ett led i att minska och ta krafttag mot den europeiska hemlösheten.

En effektiv bekämpning av oönskade sociala problem kräver tydliga, angivna, kvantitativa mål som kan bli föremål för utvärderingar och justeringar. Här bör staten vara ett föredöme för kommunerna.

De hemlösa har av tradition haft svårt att göra sin röst hörd och inte kunnat med kraft hävda sina intressen. Det finns därför alltid en risk för att deras intressen måste stå tillbaka för andra gruppers. Det är då lätt att deras rättigheter nedprioriteras, och att vi ruckar på vårt samhälles principer om ”skälig levnadsnivå” och ”trygga boendeförhållanden”. I stället hänvisas de hemlösa till starkt segregerade tak-över-huvud-alternativ till dyra kostnader som inte för dem närmare den ordinarie bostadsmarknaden.

En politisk samsyn om en ambitiös hemlöshetsstrategi skulle vara en stark humanitär markering för en grupp som i dagens samhälle lever under klart ovärdiga förhållanden.

Michael Anefur, före detta nationell hemlöshetssamordnare

Per Eriksson, rektor för Lunds universitet 2009–2014, professor i signalbehandling

Hans Swärd, professor i socialt arbete Lunds universitet

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News