Rimligt att se över LSS och Socialtjänstlagen

Lagen om särskilt stöd för vissa funktionshindrade (LSS) och Socialtjänstlagen har 20 respektive 30 år på nacken. Dessa lagar reglerar helt centrala delar av vårt välfärdssystem. Därför är de viktiga att vårda och utveckla. Det finns nu flera skäl till varför det är rimligt och försvarbart att lagarna utvecklas och förbereds för de utmaningar vi står inför i hela välfärdsområdet, i synnerhet inom social omsorg.

Socialtjänstlagen har ändrats drygt 180 gånger sedan 1982. Lagen beskrivs i dag som ett lapptäcke. Om LSS uttrycks regelbundet en oro om att syftet med lagen delvis gått förlorad, bland annat som en följd av att det är vanligt med olika bedömningar om hur lagen ska tillämpas och tolkas. Det leder i sin tur till osäkra och kostsamma prövningar i domstol som framförallt sätter brukare i svåra situationer.

Det vattentäta skottet som utvecklats mellan LSS och Socialtjänstlagen är kontraproduktivt. Det gör det svårt att sätta individperspektivet främst när tillämpningen av lagstiftningen styr och tillämpas mot den sociala insatsen som sådan.

Lagarna behöver harmoniera bättre för att vi ska kunna nå ett helhetsperspektiv med individens bästa för ögonen och för att inte brukarna ska hamna i något som kan liknas vid en inlåsningseffekt. Det finns kort och gott ett behov av ökad flexibilitet så att både socialtjänsten i kommuner och utförare i social omsorg ges ett ökat manöverutrymme att tillsammans utforma hur stöd och omsorg till brukare ska se ut och utformas över tid.

I delar av den sociala lagstiftningen finns ålder som en avgränsande och styrande parameter. Detta leder i dag till att framgångsrika och nödvändiga sociala insatser avbryts enkom med hänvisning till en godtycklig åldersgräns. Ålder är naturligtvis en parameter att ta hänsyn till, men ålder och en individs konkreta behov stämmer inte alltid överens.

Utöver detta finns det kollisioner vid tillämpning mellan tvångslagarna Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) å ena sida och Socialtjänstlagen å den andra, men också i relation till LSS vid tillämpning. Detta försvårar det individ- och verksamhetsnära arbetet för både socialtjänst och utförare.

Det är inte enbart svårigheter med dagens lagstiftning som identifieras i mötet mellan socialtjänst, individ och utförare utan också möjligheter. Möjligheter och tänkbara lösningar som tyvärr inte alltid går att ta tillvara som en följd av en stelbent lagstiftning. Vi menar att både socialtjänsten och utförare i social omsorg skulle kunna göra ett ännu bättre arbete om lagstiftningen gav ökat utrymme för nya lösningar inom socialtjänstområdet. Just innovationsförmåga kommer dessutom vara avgörande för att klara av både förväntningar från brukare och det faktum att resurserna i välfärden är begränsade.

Vi ser fram emot de direktiv som ska utformas på Socialdepartementet om översynerna av LSS och Socialtjänstlagen. Det är naturligtvis sunt att vara ödmjuk inför arbetet med att se över social lagstiftning. Samtidigt menar vi att det finns flera konkreta skäl för att göra rejäla översyner som inte enbart löser kända problem utan som också i någon mening är framåtblickande.

I det fortsatta arbetet är det viktigt att ha tillit till processen och i den våga inkludera så många intressenter, oavsett driftsform, som möjligt. För även om den sociala lagstiftningen i första hand är till för medborgarna så behöver den också fungera bra för alla aktörer i vård- och omsorgskedjan, inte minst för utförare i social omsorg som förväntas leverera välfärdstjänster som är så bra för vård- och omsorgstagarna som möjligt. Utförarperspektivet har därför en naturlig plats i det fortsatta arbetet.

Dan Nilsson, förbundsdirektör branschorganisationen Svenska Vård