Ökande acceptans för dåliga uppväxtvillkor för barn

Socialtjänsten har länge efterlyst ett samarbete kring bostäder för resurssvaga familjer. I en tidigare artikel i Dagens Samhälle ser vi också en inbjudan om samarbete mellan berörda myndigheter, kommunala och privata hyresvärdar med flera från Sabo:s vd A Nordstrand och vd:n för Bostadsbolaget i Göteborg K Björklund.

Alltfler familjer är hänvisade till den ”sekundära bostadsmarknaden”, såsom bostadshotell, vandrarhem, korta andrahandskontrakt, inneboende, husvagnsboende etcetera, tidigare benämnda ”tillfälliga bostäder”. De är inte längre tillfälliga. De bostadslösa barnfamiljer vi möter tillhör alltfler grupper och är bostadslösa allt längre tid – ofta under flera år. Det rör sig om svenska familjer som inte kan betala en vanlig hyra, våldsutsatta mammor och barn som i en missriktad skyddsprioritering förlorar sin bostad, nyanlända flyktingar som fått uppehållstillstånd, men inte har en fast bostad eller för flera generationer sedan invandrade familjer med en lång historik av utanförskap med flera.

I vår forskning om bostadslösas barns levnadsvillkor har vi blivit varse hur bostadslöshet angriper de flesta av barnfamiljens livsområden. Våra studier har bedrivits på en familjecentral, som ger socialt stöd, hälsovård och pedagogisk verksamhet för de yngsta och som fältstudie i en korridor på ett bostadshotell, ett vanligt boende inom den sekundära bostadsmarknaden. Våra kliniska erfarenheter från ett center för torterade flyktingar visar att bostadslöshet förhindrar en effektiv behandlingsinsats. På centret har en projektstudie tydliggjort att en psykosocial insats som samordnar nätverket kring den traumatiserade familjen är ett verksamt stöd även när bostadslöshet föreligger.

Att inte ha en fast bostad innebär ständiga omflyttningar och ett ständigt hot om att tvingas flytta. De nyfödda och späda barnen får inte den lugn och ro de behöver för att växa, gå upp i vikt och utveckla nära trygga relationer till sina vårdnadshavare. De små barnen drabbas av känslomässig isolering till följd av föräldrars förlorade hopp om en bra framtid, av begränsade möjligheter till lek och aktivitet, av svag anknytning till förskola och närmiljö till följd av familjens upprepade flyttningar. Ungdomarna upplever sin framtid snävas in av en skolgång utan kontinuitet, av att sakna en meningsfull fritid och kontakter med jämnåriga. För både små och stora barn omöjliggörs ett vardagsliv som främjar deras utveckling och barndomen riskerar att bli en grogrund för identitetsproblematik och allvarlig psykisk ohälsa.

Bostadslösa barn och föräldrar får inte överges även om det är lätt att som tjänsteman känna sig maktlös inför att inte kunna hjälpa med det behov som står fram mest – en bostad. Men det räcker inte att lämna bostadsfrågan till mötet mellan familj och personal på fältet. Det behövs ett övergripande samarbete mellan myndigheter och organisationer som är berörda av bostadsfrågan.

Det är bråttom. Barndomen kan inte sättas på vänt.

Monica Brendler Lindqvist, socionom, leg. psykoterapeut, f.d. chef på Röda Korsets Center för torterade flyktingar

Eva Nyberg, leg. psykolog, fil.dr., f.d. forskningsledare på FoU-Södertörn