Försörjningsstöd till illegala bryter samhällskontraktet

SVT presenterade nyligen en lista på de kommuner som ger skattemedel i form av försörjningsstöd, tidigare kallat socialbidrag, till de som vistas olovligen i landet (30/3). Agerandet från kommunernas sida ställer frågan om samhällskontraktets innebörd på sin spets. Finns det verkligen mandat för politiker att agera på detta sätt? Vad säger lagen och hur kan agerandet kopplas till det så kallade samhällskontraktet?

Låt oss bena ut detta.

￭ Det går inte att hitta något i de aktuella partiernas partiprogram eller vallöften i förra valet som går ut på att man kommer att ge tillfälligt eller kontinuerligt understöd till de som har fått beslut om att lämna landet eller uppehåller sig här utan tillstånd. Någon lag som kräver detta finns inte heller. Överenskommelsen mellan M och MP 2010 gav möjligheten till akut sjukvård till nämnda grupp, men inte löpande eller tillfälligt försörjningsstöd.
￭ En kommun ska enligt kommunallagen 1 kap. 5 § endast agera för sina medlemmars bästa. Illegalt vistande migranter ingår inte i kategorin medlemmar. Att med skattemedel finansiera dessa personer kan knappast sägas vara av ”allmänt intresse” för dess medlemmar (se 2 kap.1 §). I synnerhet anmärkningsvärt blir detta om man betänker att kommunens medborgare sannolikt inte har tillfrågats eller informerats på förhand om förfarandet.
￭ Vad innebär samhällskontraktet i grund och botten? Liknelsen med ett försäkringsförhållande tydliggör läget. Medborgarna betalar in en premie, skatt, för att de ska vara tillförsäkrade stöd när eller om något händer. Det kan röra sig om exempelvis sjukdom, brott eller anfall från fientlig makt.

Om de politiker som håvat in de ekonomiska resurserna  – vi lämnar nu försäkringsanalogin – inte fullgör sin del av avtalet (långa köer i sjukvården, polisen klarar inte vardagsbrott, svagt försvar, miljarder på migranter med mera) bryts samhällskontraktet. Om ett större flertal  upplever sig svikna kommer de ansvariga beslutsfattarna i ett demokratiskt land med stor sannolikhet att röstas bort i nästkommande val och ersätts av andra etablerade partier. Om missnöjet är djupt kan de komma att ersättas av helt nya partier på grund av de gamlas uppfattade oförmåga att generera ett kompetent ledarskap.

I ett välfungerande demokratiskt samhälle är det av största vikt att politikerna verkligen håller sig till det underförstådda, inte särskilt svårbegripliga, samhällskontraktet. Vi får dock inte glömma att utanför detta ”avtal” finns det civila samhället från vilket all möjlig ideell hjälp kan utgå – men på frivillig basis.

Det så kallade ”skuggsamhället” är ett övertydligt exempel på brott mot samhällskontraktet. Våra rikspolitiker har, genom idealistiska och naiva ställningstaganden utan konsekvensanalyser och ansvarstagande, skapat detta. Migrationsverket uppskattar att bara under förra året var cirka 12500 personer efterlysta och antalet väntas stiga snabbt. Andra beräkningar talar om att uppemot 50000 människor kommer att vistas bortom lagar och förordningar, bland dem kan hot mot medborgarnas liv, egendom och hälsa uppenbarligen dölja sig – med dådet på Drottninggatan som det tydligaste exemplet.

Det hela kan ses som en blandning av idealistiskt högmod (elitism/humanitär stormakt) och bristande meritokrati i urvalet av personer i ledande ställning (valsystemet, inkompetent/ansvarslöst ledarskap). Ett tydligt recept på samhälleligt förfall.

Det står bortom allt tvivel att de kommuner som ger försörjningsstöd till olagligt vistande, men även överenskommelsen från 2010 mellan M och MP, liksom oförmågan att få bort det av folket starkt ogillade utländska tiggeriet, är uppenbara brott mot det medborgarbaserade samhällskontraktet. Det är hög tid att våra politiker börjar reflektera över detta kontrakts innebörd och förpliktelser – och sluta att, utan minsta mandat härför, arbeta för dess upplösning.

Leif V Erixell, författare, ordförande för Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS) och riksdagskandidat Medborgerlig samling