Försäkringskassan knuffar domstolarna framför sig

Försäkringskassan och kommunernas socialtjänst huvudsakliga förklaringsmodell till varför det blivit allt svårare att beviljas personlig assistans är att de följer praxis som påverkar bedömningen av vem som har rätt till personlig assistans och i vilken utsträckning (se till exempel pressmeddelande om assistansersättningens utveckling från Försäkringskassans Generaldirektör Ann-Marie Begler den 28 oktober 2016.) Denna förklaring ger dock inte riktigt hela bilden. Myndigheterna följer inte bara praxis. Myndigheterna är i många fall drivande i att skapa en allt snävare såväl domstols- som myndighetspraxis.

Ett exempel på att myndigheterna är drivande i att begränsa rätten till och omfattningen av personlig assistans är det grundläggande hjälpbehovet att äta. Från att personlig assistans infördes 1994 fram till omkring år 2007 bedömdes de hjälpbehov som förelåg i samband med själva måltiden som grundläggande behov. Det vill säga den som behövde hjälp att skala potatis, skära kött, korv, potatis eller grönsaker i mindre bitar, fösa ihop maten på tallriken etcetera ansågs ha grundläggande hjälpbehov i sin måltidssituation. Hjälp att handla mat, laga mat, duka på och av bordet och diska etcetera var emellertid inte grundläggande utan övriga behov.

Så plötsligt, utan att det kommit någon ny rättspraxis om att det grundläggande hjälpbehovet ”måltider” skulle bedömas på något annat sätt än tidigare, publicerade Försäkringskassan ett informationsmeddelande (IM 2007:161) med ett förtydligande av hur bland annat måltider ska bedömas. Detta informationsmeddelande fick till följd att fler och fler handläggare började anse att behov av matning var ett krav för att måltider skulle utgöra ett grundläggande hjälpbehov.

Denna nya myndighetspraxis, som alltså skapats utan föregående rättspraxis, ledde fram till ett antal avslagsbeslut som överklagades till domstol som skapade rättspraxis. En snävare myndighetspraxis kom således före domstolspraxis.

Detsamma gäller för definitionen av att samtliga grundläggande behov i 9 a § LSS förutom grundläggande även ska vara ”integritetsnära”. 9 a § LSS infördes i syfte att komma bort från de subjektiva bedömningarna av grundläggande behov som förekom i handläggningen. Förarbetena till lagstiftningen tog upp ett antal behov som ansågs vara så integritetskänsliga att de i sig skulle berättiga till personlig assistans. Av- och påklädning och personlig hygien var exempel på sådana behov. Ända fram till i slutet av 2000-talet bedömdes också av- och påklädning och personlig hygien som grundläggande behov i enlighet med förarbeten och lagtext.

Ett antal allt snävare myndighetstolkningar av vad som är grundläggande behov ledde emellertid fram till avslagsbeslut som överklagades till domstol och skapade praxis genom Högsta förvaltningsdomstolens avgörande RÅ 2009 ref. 57. Genom att ändra tillämpningen redan innan det kommit vägledande domar drev myndigheterna fram en snävare rättspraxis som innebar att man återinförde de subjektiva bedömningarna av grundläggande behov som 9 a § LSS skulle ta bort.

Myndigheterna har därefter fortsatt arbetet att inskränka de grundläggande behoven. Försäkringskassan har nämligen efter RÅ 2009 ref. 57 infört ytterligare rekvisit gällande grundläggande behov. För att ett behov ska vara grundläggande enligt Försäkringskassans mening är det inte längre tillräckligt att det inryms i 9 a § och dessutom är integritetskänsligt.

Hjälpbehovet ska även tillgodoses genom ”fysisk närhet”. Fysisk närhet är emellertid inget som omnämns i vare sig lagtext eller förarbeten och framförallt – det är ingenting som framgår av någon rättspraxis. Inte än i alla fall.

Myndigheterna fortsätter således med tillvägagångssättet att utan föregående rättspraxis ändra sin egen tillämpning med snävare bedömningar om personlig assistans. Detta leder till åtstramande rättspraxis som myndigheterna tolkar än snävare. Myndigheterna är således i allra högsta grad drivande när det gäller negativ praxisutveckling och det är något helt annat än att följa praxis.

Josefin Mikaelsson, distriktschef på Humana Assistans, mamma till en vuxen son med insatser enligt LSS