Företagen vinner marknad genom bättre service

Marknaden för personlig assistans har förändrats sedan millennieskiftet. De privata anordnarna har ökat sin marknadsandel från ungefär 20 procent till 65 procent. Kommunerna har minskat sin i motsvarande mån.

De assistansberättigade väljer själva vem som ska utföra assistansen. Utvecklingen är alltså ett resultat av de val de har gjort. Den rimliga tolkningen av förändringen är att en majoritet av brukarna tycker att de privata assistansanordnarna är bättre än kommunerna.

Ett skäl kan vara att den statliga assistansersättningen i regel inte räcker till för att täcka kommunernas kostnader. Det fattas enligt Sveriges Kommuner och Landsting i genomsnitt drygt tio procent. Det innebär att kommunerna måste skjuta till skattemedel eller sänka kvaliteten. Man kan förmoda att det i sin tur innebär att många kommuner inte är särskilt angelägna om att behålla sina brukare.

Tanken att marknadsutvecklingen kan bero på att privata anordnare levererar bättre kvalitet och kommunerna sämre verkar inte ha slagit den ansvariga ministern Åsa Regnér. I en artikel nyligen skriver hon att regeringen visserligen kommer att kartlägga och analysera marknaden, men som vanligt har hon bestämt sig innan analysen är gjord: ”De vinstdrivande krafterna i kombination med den snabba ökningen av beviljade timmar riskerar att på sikt skada (assistans)reformens hållbarhet.” (DN 28/11-16)

Det finns i dag drygt 700 aktiebolag på assistansmarknaden. Omkring hälften av dem är vad man skulle kunna kalla ”mikroföretag”. De har i regel en eller ett par assistansberättigade. Vi kan utgå ifrån att deras främsta drivkraft är att ordna tillvaron på ett bra sätt för närstående, inte att gå med vinst.

Knappt 300 har mellan några stycken och 100 brukare. Många är lokala företag men några av de större har verksamhet på flera orter. De flesta har en eller några få ägare, i flertalet fall personer som är verksamma i företagen. Vinstutsikterna har i regel ingen betydelse för verksamheten. Många av dem får i själva verket kämpa för att hålla näsan över vattenytan.

Ett tjugotal företag kan i sammanhanget betecknas som ganska stora. De har mer än 100 assistansberättigade och verksamhet på många orter. I åtminstone några av dessa finns externa ägare som förväntar sig en avkastning på insatt kapital.

Marknadsledande är det börsnoterade företaget Humana med närmare två tusen assistansberättigade klienter, 9 000 anställda assistenter och verksamhet i 230 kommuner. Humana kan komma att ge utdelning till aktieägarna (men har hittills inte gjort det). Bland dessa finns ett stort antal anställda i företaget och stora pensionsfonder.

Är det företag som Humana som regeringens kritik främst riktar sig mot? Företaget har rimligen vuxit därför att det har lyckats vinna brukarnas förtroende. Det går med vinst (även om rörelsemarginalen för assistansverksamheten, som för andra företag i branschen, är krympande). Menar regeringen att det sker på bekostnad av kvaliteten? Är det regeringens bedömning att företaget erbjuder sämre kvalitet än de kommuner som har tappat brukare till Humana? Varför tror regeringen i så fall att brukare väljer Humana?

Åsa Regnér kritiserar företagen för att använda assistansmedel till ”annat” än assistans. Även om så är fallet lyckas de uppenbarligen fullgöra sin uppgift till brukarnas belåtenhet. Hon brukar som exempel på ”annat” nämna marknadsföring och juridisk hjälp. De medel som används till dessa ändamål kan för såväl Humana som för branschen som helhet uppskattas till omkring fem promille.

Ett större bekymmer är att det kan finnas företag som inte erbjuder assistenterna tillräckligt goda anställningsvillkor. Därför är regeringens utlovade kartläggning välkommen. Det kunde vara rimligt att kräva kollektivavtal eller motsvarande villkor av assistansanordnarna.

Jag skulle dela Åsa Regnérs oro om det fanns anledning att misstänka att företagen inte erbjuder brukarna en bra service. Men på en marknad med många aktörer är den risken liten. Möjligheten för brukarna att byta leverantör är inte heller bara en teoretisk möjlighet. En ganska stor andel har gjort det. 

TIPS: Läs Dagens Samhälle i appen - mer info om hur du laddar ned nya appen här!

Att som Åsa Regnér skylla timutvecklingen på assistansanordnarna är bara ovederhäftigt. Det är inte de som bestämmer om timmarna, det gör Försäkringskassan.

Som ansvarig minister borde Åsa Regnér vara mer bekymrad över att kommunerna ofta ger sämre service och går med underskott än att företagen ger bättre service och ibland får några kronor över.

Bengt Westerberg, socialminister 1991-94 då LSS beslutades, fd partiledare L (då FP)