”Farligt när utsatta ställs mot varandra”

Det har på senare tid uppstått en debatt om undanträngningseffekter på bostadsmarknaden i samband med att nyanlända får förtur till allmännyttans bostäder. 60 procent av de svenska kommunerna uppges se sådana följder.

Sedan den 1 mars 2016 är svenska kommuner skyldiga att ta emot nyanlända för bosättning. Att nyanlända som anvisats till en kommun har rätt till bostad har enligt röster från kommunerna medfört att andra grupper, exempelvis egna hemlösa, unga och människor som befinner sig på behandlingshem och snart ska skrivas ut, trängts undan och inte kan få bostad.

Enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL) kan nära 100 000 personer med uppehållstillstånd komma att behöva en bostad under det närmaste året, vilket ställer kommunerna inför stora utmaningar.

Samtidigt kan vi se en tydlig trend där den svenska hemlösheten har ökat de senaste decennierna. 2011 redovisades 34 000 hemlösa i Socialstyrelsens kartläggning varav 10 900 var födda i ett annat land än i Sverige. Det ska noteras att många grupper inte ingår i mätningarna och att det är frågan om en tvärsnittsräkning.

Tidigare förbands hemlöshet med medelålders män med alkoholproblem. Så är det inte i dag. Hemlösheten är mer sammansatt och består av familjer och olika grupper som inte har andra problem än att de inte kan få en bostad.

I Malmö var 1 070 barn och 1 752 vuxna i Malmö utan hem vid den lokala hemlöshetsräkningen som gjordes den 1 oktober i år. En och en halv procent av Malmös barn var därmed hemlösa. Kommunen har sedan den började göra mätningar aldrig haft så många hemlösa. Malmö är samtidigt en kommun som tagit emot många flyktingar.

Men det finns uppenbara risker med att börja tala om undanträngningsmekanismer på bostadsmarknaden när det gäller sårbara grupper. För det första innebär det att vi börjar tänka i banor av att en grupp tränger undan en annan grupp. Det kan öka främlingsfientligheten, aggressionerna och fördomarna mot flyktingarna.

Vad vi dock måste komma ihåg är att sårbara grupper har en ovillkorlig rätt till bostad och därför kan vi inte ställa dem mot varandra. Enligt FN:s artikel 3 om mänskliga rättigheter har ”alla människor rätt till liv, frihet och personlig säkerhet”. För flyktingarna är frågan om liv eller död högst aktuell. De har rätt till skydd och drägliga förhållanden i det land som gett dem asyl. Det glömmer vi ofta i debatten.

Enligt Socialtjänstlagen ska den enskilde som är behov av stöd tillförsäkras en skälig levnadsnivå, vilket innefattar trygga och skäliga levnads- och bostadsförhållanden. Barn har en särskilt stark ställning i svensk lagstiftning och inte minst i Barnkonventionen som den svenska regeringen nu vill göra till lag. Det är en skamfläck för Sverige att vi i en rik välfärdsdemokrati har barn, föräldrar och andra grupper som tvingas leva i hemlöshet.

För det andra finns det en risk att vi, genom att tala om undanträngningseffekter, fokuserar diskussionen på relationen mellan två av bostadsmarknadens riskgrupper i stället för att ta tag i de grundläggande problemen med svensk bostadsmarknad. Problemen skulle inte försvinna även om vi tagit emot färre flyktingar.

Den nationella bostadspolitiken har varit inriktad på punktinsatser och har inte haft någon tydlig och klar ledning för att få kommun, stat och byggbransch att samverka. I stället har de olika aktörerna på bostadsmarkanden sökt finna fel och skylla på varandra.

Bostadsmarknadens problem tillhör de mest brännande välfärdsfrågorna i dagens samhälle. Ett av problemen är att vi inte kan ge de grupper som mest skulle behöva samhällets stöd drägliga boendeförhållanden. Grupper som unga, nyanlända, hemlösa och äldre, för att ta några exempel, efterfrågar alla billiga hyresrätter. Men det är just sådana bostäder som inte byggs i tillräcklig omfattning i dag.

I dag är inte den sociala sammanhållningen i samhället någon naturlig process, den är beroende av den politiska viljan att vidta integrerande åtgärder. Men den är också beroende av solidariteten från oss mera lyckligt lottade. Frågan är om vi vill ha ett samhälle där vissa grupper inte kan garanteras ens de mest fundamentala rättigheterna i en modern välfärdsdemokrati?

Hans Swärd, professor i socialt arbete vid Lunds universitet och forskar om hemlöshet, fattigdom och välfärdsfrågor