Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

torsdag06.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Socialtjänst

Assistansutredningen har fel utgångspunkt

Antalet timmar som beviljas personer med statlig assistansersättning har under de senaste tio åren ökat från i genomsnitt 105 timmar per vecka till 130 timmar. Regeringen har uttryckt stark oro över detta och gett Försäkringskassan i uppdrag att minska timantalet och motverka överutnyttjandet. Men regeringen börjar i fel ände. Först måste man ta reda på hur det verkligen förhåller sig, sedan kan man handla.

Publicerad: 30 juni 2016, 03:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Försäkringskassan har beräknat att brukare hos privata anordnare har tre procent fler timmar än brukare hos kommunala. Skillnaden får betraktas som marginell, skriver Bengt Westerberg.


Ämnen i artikeln:

LSSAssistansFunktionsnedsättningLSS-utredningen

I direktiven till den nyligen tillsatta utredningen om LSS och assistansersättningen föreslås stora nedskärningar i ersättningen. Regeringens krav ställs utan någon närmare analys av varför timmarna har ökat. Dess uttalanden och handlande bygger på en bestämd hypotes, nämligen att det är de privata assistansanordnarna som är ”bovarna”.

I utredningsdirektiven redovisar regeringen hur den tror att det går till: de privata assistansföretagen överdriver brukarnas behov därför att de vill få så många timmar som möjligt i sin verksamhet för att förbättra marginalerna. Försäkringskassans handläggare och beslutsfattare, som beslutar om timmarna, ”interagerar” sedan med de privata anordnarna i tillämpningen av lagen. Regeringen hävdar med andra ord att anordnarna begär timmar för behov som inte existerar och att Försäkringskassan bifaller deras begäran.

Huruvida assistansanordnare överdriver behoven kan jag inte bedöma. Men om de skulle göra det med framgång borde deras brukare beviljas fler timmar än brukare som anlitar kommuner. Skillnaderna mellan olika anordnare är emellertid små. Försäkringskassan har beräknat att brukare hos privata anordnare har tre procent fler timmar än brukare hos kommunala. Skillnaden får betraktas som marginell. Dessutom finns ingen information om vilken nivå som är den rätta.

Låt oss ändå för ett ögonblick anta att de tre procenten fler timmar som beviljas brukare med privata anordnare verkligen är ett uttryck för ”överutnyttjande”, det vill säga att de skulle kunna elimineras utan några negativa effekter för brukarna. Hur skulle det påverka det totala antalet timmar och kostnaderna? Antalet timmar skulle minska med cirka 1,6 procent och kostnaderna med knappt 0,5 miljarder kronor.

Det ska ställas i relation till de cirka 30 miljarder kronor, som assistansersättningen beräknas kosta i år. Eftersom regeringen menar att assistansersättningen ska skäras ned av statsfinansiella skäl kan det också relateras till statens utgifter. En halv miljard kronor utgör då bara en halv promille. Tar man hänsyn till att nettobesparingen blir mindre än bruttobesparingen så blir den statsfinansiella vinsten ännu mindre.

Men det mest remarkabla i regeringens resonemang är påståendet att Försäkringskassans handläggare och beslutfattare samspelar med de privata anordnarna och därmed bidrar till fler timmar än vad som är motiverat. Det är en utomordentligt grov anklagelse mot statliga tjänstemän. Det är svårt att ens ta den på allvar.

Det tycker säkert också de över 1 500 brukare som under senare år har blivit av med sin assistansersättning, den majoritet som får nej av Försäkringskassan när de söker assistansersättning och de många föräldrar som i dag går på knäna för att deras barn nekas personlig assistans med hänvisning till föräldraansvaret. De vet alla att Försäkringskassans personal inte är några nickedockor som accepterar vilka krav som helst.

Men vilka förklaringar kan då finnas om det inte handlar om överutnyttjande?

En är att naturligtvis att ökningen avspeglar ökade behov. Det är emellertid svårt att se varför behoven skulle öka så mycket under en så relativt kort tid. Ökade behov kan rimligen inte förklara ökningen mer än marginellt.

En annan tänkbar förklaring är en ändrad sammansättning av dem som får assistansersättning. Vissa förändringar har skett under de gångna tio åren:

■ Andelen personer med intellektuell funktionsnedsättning som har assistansersättning har ökat och andelen med fysisk funktionsnedsättning minskat. De förra har fler timmar än de senare.
■ Många personer med särskilt omfattande assistansbehov har tillkommit. Det kan handla om personer som behöver omfattande övervakning eller tillsyn, ofta under dygnets alla timmar.
■ Många personer med färre timmar har blivit av med sin assistansersättning. Det ökar genomsnittet för dem som finns kvar.

Av dessa förändringar tycks bara den sistnämnda ha någon större effekt. Om 1 500 personer med i genomsnitt 70 timmar per vecka i dag hade haft kvar sin assistansersättning så hade det genomsnittliga antalet timmar per vecka uppgått till 125 i stället för 130.  (Däremot hade naturligtvis det totala antalet personer och antalet timmar varit större.)

Men för den huvudsakliga ökningen av timantalet måste det alltså finnas någon annan förklaring. En tänkbar förklaring är att antalet beviljade timmar successivt har anpassats till de verkliga behoven, det vill säga att det snarare har varit fråga om ett ”underutnyttjande” tillbaka i tiden än ett ”överutnyttjande” i dag. Det finns flera indikationer på att så är fallet.

■ Antalet timmar har ökat oavsett anordnare. Försäkringskassan har redovisat ökningen för olika anordnare mellan 2002 och 2014. Den procentuella ökningen för privata anordnare är något större, men det beror delvis på att de startade på en lägre nivå. Ökningen i kommunerna uppgår till 4,2 procent per år.
■ Antalet timmar för dem som har beviljats personlig assistans av kommunerna ökade mellan 2007 och 2014 med 5,6 procent per år.
■ Antalet timmar som vid nybeviljanden har beviljats för grundläggande behov har ökat trots en successiv skärpning av vilka behov som ska betraktas som grundläggande. Bedömningen av de grundläggande behoven görs med stor noggrannhet (med klocka i handen). Trots det har det genomsnittliga antalet timmar som har beviljats för sådana ökat från 35 timmar 2005 till 50 år 2014, det vill säga med 4,1 procent per år. Utvecklingen kan i första hand antas bero på att man tidigare har underskattat den tid som går åt för de grundläggande behoven.

Antalet timmar har alltså ökat trots skärpta krav på vad som ska betraktas som grundläggande behov, oavsett assistansanordnare och oavsett om beslutet har fattats av Försäkringskassans eller kommunernas handläggare. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att ökningen av antalet timmar framför allt innebär en anpassning till de verkliga behov som brukarna har.

Det går naturligtvis inte att utesluta att ”felbedömningar” görs i enskilda fall, vilket kan leda till såväl över- som underutnyttjande, men att sådana systematisk skulle göras så att de leder till överutnyttjande får anses mycket osannolikt.

Det mesta talar alltså för att själva utgångspunkten för regeringens åtstramning av assistansersättningen är felaktig. Regeringen bör därför omedelbart ändra direktiven till såväl Försäkringskassan som den nyss tillsatta utredningen. Ta reda på hur det faktiskt förhåller sig först och handla sedan.

Bengt Westerberg, socialminister 1991-94 då LSS beslutades, fd partiledare L (då FP)

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev