Vuxenvärlden måste ta ansvar för teknikmognaden

Jag tillhör den kategori som gymnasieläraren Daniel Sandin kallar mobilivrare i sin debattartikel på temat mobiltelefoner i skolan. Jag är inte fienden. Jag är inte köpt av någon. Och jag är inte ansvarig för skolans digitalisering. Däremot har jag god insyn i skolans verksamhet och har varit aktiv i den världen i över 20 år.

Min ingång i dessa frågor är enkel och jag delar den säkert med många – även de som inte håller med mig i detaljer: Jag vill att alla barn ska må bra och få den bästa skola de kan få. Jag vill att vi ska ta ett vuxenansvar för att hjälpa de som behöver det (och ofta också låta barnen hjälpa oss). Jag vill inte att vi tummar på likvärdigheten eller lämnar någon efter.

Barnen är redan en del av de digitala världen. 98 procent av de sexåringar som börjar skolan är internetanvändare. En del av de barnen har problem, till exempel med att mobilen stör. I debatten kallas det också mobilstress, mobilberoende etc. Jag menar att det är vårt ansvar att hjälpa dem.

Om skolan har ett generellt mobilförbud från skoldagens start till slut kan det ses som ett enkelt sätt att ”lösa problemet”. Men det är kortsiktigt och hjälper bara för stunden. Det löser skolans problem, men hjälper inte barnet. Efter skoltiden är ju mobilen tillbaka.

I stället bör vi jobba metodiskt och på djupet med relationen mellan eleven och tekniken. Diskutera det, hitta gemensamma och individuella lösningar. Lära ut, öva på och inse värdet i lösningar som flygplansläge, DND/stör ej, och alla andra metoder som bidrar till kontroll.

Vi bör jobba på detta redan från de allra tidigaste åldrarna. Varje dag som vi ignorerar de här utmaningarna riskerar vi att en del barn hamnar längre efter. Klyftan ökar mellan de som har en omgivning som ger dem hjälp och stöd och förmåga i relation till tekniken, och de som inte har det. Här måste skolan vara garanten.

Den teknik som skolan tillhandahåller är alldeles utmärkt för lärandet. Men den hjälper inte barnen att hantera frestelserna på nätet, sms från kompisar eller notiser från sociala medier. Därför är den egna mobilen viktig, med de dagliga utmaningar den innebär.

I skollagen, läroplanerna och övriga instruktioner från skolverket finns det ingen tvekan om att ett generellt totalförbud är fel. Men hellre än tvång, krav och kontroll vill jag försöka övertyga om varför det alldeles oavsett är fel med ett generellt mobilförbud: för att det är vårt ansvar.

Detta betyder givetvis inte att mobilen alltid ska vara framme. Läraren har kontroll i klassrummet och ska alltid situationsanpassa. Om mobilen ska vara med eller inte, och på vilket sätt den ska vara med påverkas av en mängd olika faktorer. Med totalförbud görs emellertid den anpassningen omöjlig.

Ett totalt mobilförbud är som att vi försökte lösa utmaningen med mobbning genom att förbjuda barnen att kommunicera med varandra på skoltid – ohållbart och orealistiskt.

Jag vill att vi ska ta ansvar för barnen anpassat till de förutsättningar som faktiskt gäller i hela deras liv. Det är allt jag vill.

(Debattartikeln är en sammanställning av ett antal punkter som tidigare publicerats på Twitter.)

Joakim Jardenberg, rådgivare i internetfrågor