Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Skola

Vill jag bli lärarkårens egen superhjälte, en förstelärare?

Jag tror inte det! Förstelärartjänsterna är en dåligt genomtänkt reform som bör omarbetas.

Publicerad: 5 maj 2014, 04:07

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

LärareSkolorganisationPedagogikPisa

Om jag vill bli förstelärare? Jag smakar på ordet. Förstelärare. Det måste vara en lärare som ligger lite före. Är lite bättre. Tankarna går till tv-serien Klass 9A och lanseringen av Superlärarna. De som skulle rädda undervisningen på skolor som sladdade i resultaten. Likt superhjältar skulle de fara land och rike runt och styra upp den undermåliga undervisningen som ”vanliga lärare” ägnade sig åt. Samtidigt vet vi att ett fåtal superhjältar inte kan förändra världen på egen hand, vi måste alla vara med.

Länge har vi hört argumenten i debatten. Läraryrkets status är för låg och vi behöver höja den för att locka fler sökanden till lärarutbildningarna. Så långt är jag med. Vidare leds tesen att om lärarna får fler möjligheter att göra karriär så ökar yrkets status och fler vill gå en lärarutbildning. Ungefär där tappar de mig. De som kopplar ihop karriär med status.

Jag blev inte lärare för att jag vill göra karriär. Läraryrket är ytterst illa lämpat för de som har ett driv att klättra, vässa armbågarna och ta sig framåt. Vi behöver istället ett ökat samarbete, ett ökat kollegialt lärande för att kunna utveckla skolan. Tittar vi på den forskning som bedrivs inom området så pekar allt på att kvaliteten i undervisningen gynnas av samarbete lärare emellan, inte genom konkurrens.  Vi lärare behöver finnas på samma nivå, vi ska inte behöva utsättas för en konkurrens som så lätt leder till misstänksamhet, missämja och en stämning där var och en håller på sitt. Detta kan vi se nog av i flera andra yrken, det är inte en utveckling jag vill se i skolan.

Men ska vi inte uppmuntra de lärare som vill driva på utvecklingen i skolan? Om alla ligger på samma nivå hela tiden kanske ingen tycker det är värt att vara drivande, att vilja mer. Sant. Så kan det bli och jag menar inte att vi inte ska uppmuntra de som gärna leder utvecklingen på en skola, det ska vi absolut. Det jag däremot menar är att förstelärartjänsterna är en dåligt genomtänkt reform som bör omarbetas.

Hur vet vi att rätt lärare tillsätts? Tjänsten som förstelärare har i dag luddiga kriterier som egentligen inte säger så mycket om personens kompetens som lärare. Det finns en stor risk att andra kriterier får styra vem som blir förstelärare, till exempel om någon har timmar över i sin tjänst. I dag ser vi att det sker på vissa skolor. På andra skolor handlar det om rent administrativa tjänster, där försteläraren i fråga får budgetera, göra inköp och tjänstefördela i ett arbetslag. Någon tid för att utveckla sig själv och sina kollegor inom pedagogik eller didaktik hinns då inte med.

Ytterligare ett sätt att utnyttja reformen är att, som en del skolor gör, ansöka om förstelärartjänster för alla lärare. I uppdraget ingår då ingen utveckling av kollegor utan bara en ökning av undervisningstiden med cirka 150 – 200 timmar.  På vilket sätt kommer det att utveckla undervisningen? När allt mindre tid ges till förberedelser och dagarna blir stressigare? Det är på detta sätt regeringen satsar på lärarna. Genom att några får högre lön men samtidigt får arbeta mer. Vari ligger då den reella löneökningen? Den som utlovats stort och brett för lärarkåren?

Det kan dessutom vara så, som jag nämnde tidigare i texten, att alla kanske inte vill göra karriär. De vill ha tid för sina elever och utveckla sig som lärare. De som är mest kompetenta kanske inte är sugna på att arbeta ännu fler timmar. Det kan vara så att de inte ens söker tjänsten som förstelärare, fast många kollegor kan vittna om deras lämplighet för den. Precis så ser vi också att det har blivit, på flera skolor har ingen sökt tjänsten, de orkar inte med ökningen i arbetsbörda.

Vad bör vi då göra istället? Hur ska vi öka lärarnas löner? Hur kan vi belöna de lärare som faktiskt bidrar extra mycket med att utveckla sitt yrke och att hjälpa sina kollegor?

1) Först och främst bör det säkerställas att lärarkåren som helhet får ett ordentligt lönepåslag från staten. Detta utan att arbetstiden samtidigt ökar.

2) Knyt utvecklingstjänster i skolan mot forskning. Den tydligaste satsningen här är lektorstjänster. Här finns en klar logik och kriterier som är lätta att följa. Har du disputerat kan du söka en lektorstjänst som ger ett lönepåslag och ett ökat ansvar i att utveckla just det ämnet på skolan.  För att få fram fler lektorstjänster bör vi underlätta för lärare att forska vid sidan om sin undervisning. När lärarlyften satte igång under förra mandatperioden satsades det på att få fram doktorandtjänster för lärare som samtidigt hade kvar en del undervisning på sin skola.  Universitetet och skolan betalade varsin del av lärarens lön. Detta är en bra metod att öka möjligheten för lärare att gå vidare i sitt ämne samtidigt som skolan får något tillbaka av satsningen. Tyvärr kom den satsningen av sig.

3) För att öka den pedagogiska och didaktiska utvecklingen inom skolan skulle detta även tillämpas på de som vill forska inom dessa ämnen samtidigt som de undervisar på sin skola. Här kan vi också hitta de personer som då skulle vara lämpliga att driva arbetet med kollegialt lärande på skolan.  Detta system skulle vara lättare att följa, kriterierna skulle vara klara och det skulle kännas fullt logiskt att lärare som forskar/har forskat får ett större ansvar för pedagogisk och didaktisk utveckling och därmed mer betalt.

Nu inser nog ni som läser detta att en sådan lärare inte kommer att finnas på varje skola och det är helt sant. Men det behövs inte heller. En lärare som har den tjänsten kan dela med sig av sitt arbete till flera skolor inom kommunen, det behöver inte innebära merarbete, bara en spridning av kunskapen. På skolorna kan detta arbete drivas gemensamt, så länge material till övningar och diskussioner finns. För, tro det eller ej, det är så vi lärare utvecklar och utvecklas. Vi delar med oss och lyfter varandra. Vi behöver inte höja vissa lärare över andra för att skapa utveckling i skolan, vi kan skapa tjänster för de drivande, de utvecklande lärarna ändå. För en sådan tjänst behövs ingen titel, inget speciellt namn. Det räcker med Magnus. Eller Shanaz. Eller Kim. Eller Luciano. Kanske Sandra. Det är deras namn.

Jag vill inte se att utlovade lönelyft för lärarkåren göms i ett antal nya tjänster som på oklara grunder och med oklara kriterier vill höja vissa lärare över andra. Jag vill inte göra karriär, stångas och konkurrera med mina kollegor. Jag vill utvecklas tillsammans med dem.

Ola Håkansson, gymnasielärare, riksdagskandidat (MP) Stockholms län och kandidat till kommunfullmäktige i Solna

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev