Vi behöver en bredare syn på friskolor

Under våren har tonläget i friskoledebatten stegrat upp i falsett. Bilden av huvudmännen bakom friskolorna som ett kluster av profithungriga riskkapitalister har ställts mot domedagsprofetior om en svensk skola i förfall. Polariseringen har förstärkts av den nästan totala bristen på statistik och kunskap om de fundamentalt olika aktörerna som ryms inom det som slentrianmässigt benämns ”privata friskolor”. Där står stiftelseägda skolor med 100 år på nacken bredvid småföretagare i välbärgade kommuner, föräldrakooperativ på glesbygden bredvid utlandsägda skolkoncerner.

Dagens Samhälle har varit en viktig del i att nyansera debatten genom sina artiklar under våren. Ett av många intressanta fakta som presenterats är att 30 procent av eleverna och intäkterna finns i friskolor som drivs av organisationer i det civila samhället – ideella organisationer, stiftelser, ekonomiska föreningar med mera. Att de dyker upp i debatten idag är dock sällsynt, trots att de utgör en tredjedel av friskolorna. Fokus ligger ofta på vinstutdelning och vinstmarginaler och där tillför non-profitskolor väldigt lite, eftersom de helt enkelt alltid återinvesterar vinsten i skolan.

I dag tisdag presenterar Sektor3 – tankesmedjan för det civila samhället tillsammans med Timbro rapporten ”Mångfald eller enfald? Framtiden efter friskolereformen”. Det är en unik sammanställning av befintlig statistik om friskolornas utveckling, utifrån driftsform, där vi bjudit in två erfarna skribenter, Magnus Nilsson och Ola Johansson. De har fått i uppgift att gå tillbaka till reformens intentioner och kommentera utvecklingen, för att sedan blicka framåt.

En slutsats i boken är att utvecklingen just nu talar för att friskolor som drivs av organisationer i det civila samhället just nu inte går någon ljusnande framtid till mötes. Även om det skett en liten tillväxt sedan reformen så har andelen skolor utan vinstsyfte minskat avsevärt de senaste åren. Kooperativ, stiftelser, ideella organisationer, trossamfund och fler, verkar helt enkelt inte vilja starta fristående skolor i särskilt stor utsträckning. Eller, om vi vänder på det, de som vill starta fristående skolor väljer inte att göra det som en icke-vinstdrivande organisation.

Innan friskolereformen fanns av uppenbara skäl bara ett hundratal fristående skolor, alla inom det civila samhället. En bärande idé i den reform som klubbades av riksdagen var att fler idéburna aktörer skulle starta skolor. Regeringen betonade att reformen skulle öppna för föräldrakooperativa skolor, skolor med speciella ämnesprofiler och nedläggningshotade glesbygdsskolor. Med facit i hand kan vi se att något gick fel på vägen. Bland förskolorna har det skett stora förändringar men för grundskolor och gymnasieskolor har det stått förhållandevis still. Utvecklingen i andra delar av Europa, där en hög andel skolor nu drivs av stora ideella sammanslutningar, verkar avlägsen här. Snarare pekar utvecklingen mot färre antal ägare bland Sveriges friskolor, där de tio största bolagen utbildar 40 procent av alla elever som valt en fristående skola.

Bristen på statistisk och fakta gör det mycket svårt att dra några tydliga slutsatser om utvecklingen för de ideellt drivna friskolorna. Det är däremot tydligt att skolor som drivs av ideella organisationer har ofta helt andra förutsättningar och drivkrafter än de som drivs som aktiebolag eller av koncerner. Flera skolor vittnar snarare om strukturella hinder och misstänksamhet mot att drivas som icke-vinstdrivande, där svårigheter med att få lån och kapitalförsörjning är några konsekvenser av det. Hindren verkar också vara störst när det kommer till att starta upp – ytterst få idéburna skolor läggs ner.

Om det finns en politisk vilja och ett värde av att det finns aktörer utan vinstsyfte så behövs också en politik för det. Oavsett vad man tycker i vinst i skolan så kommer inga förbud eller vinstregleringar påverka de ideellt drivna skolorna. Politiken i varje enskild kommun måste istället kunna svara upp mot dessa skolors behov.

Vi behöver en bredare syn på friskolor, bortom nidbilderna. Riskkapitalbolag, småskaliga entreprenörer, stiftelser, ideella föreningar och personalkooperativ är alla viktiga delar av det som i dag ofta klumpas ihop som ”privata friskolor”. När kommuner utformar visionerna för framtidens skolor måste man se friskolorna för den mångfald de utgör och den mångfald de kan tillföra. I den mångfalden hittar vi också visionerna om vad friskolereformen kan uppnå.

Hanna Hallin
chef Sektor3 – tankesmedjan för det civila samhället
Eva Cooper
Ansvarig för Timbros välfärdsprogram

Hanna Hallin, chef Sektor3 - tankesmedjan för det civila samhället