Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

onsdag12.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Skola

Vi är många lärare som är arga

Jag kommer ut nu. Som lärare, alltså. Jo, jag är en av dem. En av alla de lärare det skrivs om i tidningarna när krisen i skolan behandlas.

Publicerad: 8 maj 2013, 03:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

LärareSkolorganisation

Du kanske har undrat om vi egentligen finns. Jag menar, det är så många som uttrycker sina åsikter om skolan i dag, så många som vet hur skolan ska skötas. Men från oss har du inte hört så mycket. Det är inte ofta de vänder sig till oss som arbetar med att utbilda era barn inom en skola som enligt mediers beskrivning är i fritt fall. Nu vet du. Vi finns. Och vi är många som är arga.

Det har hänt flera gånger. När jag presenterar mig för andra människor och får den obligatoriska frågan: ”Vad gör du då?” Ordet lärare hinner knappt rulla av mina läppar förrän jag ser den glada, nyfikna blicken för en sekund sjunka ihop till ett medlidsamt leende. Ibland ackompanjerat av ”det måste vara jobbigt”, ibland byts bara samtalsämnet. Vid längre diskussioner om jobb kommer jag ofta på mig själv med att framhäva min examen i biologi och nämna att jag funderar på att byta yrke. En inte allt för ovanlig respons på det är ”ja, det är ju bra för lärare att vara ute i verkligheten också.” Vilken verklighet, undrar jag. Inom vilket yrke är jag ute i verkligheten?

Att försöka trösta tjejen som nära nog kollapsar av pressen att nå högsta betyg i alla ämnen samtidigt som hon sköter sin träning på elitnivå, engagerar sig politiskt och försöker få tid över till sina vänner, är det att vara i verkligheten? Att försöka övertyga henne om att börja äta igen, är det verkligheten? Eller att prata med killen vars föräldrar ligger i skilsmässa och som oroar sig för att mamman inte ska ha råd att bo kvar i sin lägenhet. Han som får allt större frånvaro och allt sämre betyg. Är det verkligheten? Varför känns det som att jag ”bara” är lärare?

Visst finns det brister med det svenska skolsystemet, de flesta beror dock på att styrande politiker inte har lyssnat på lärarna. Kommunaliseringen och det fria skolvalet har tillsammans lett till större olikheter mellan skolor och en ökad segregation. Vi har ett system där det finns vinnare och förlorare bland skolorna, men på köpet får vi också vinnare och förlorare bland våra barn. Har vi verkligen råd med det?

Istället för att åtgärda de grundläggande problemen sveper reformvindar genom skolan där alla har åsikter om hur vi bäst ska lösa de problem som tidigare reformer skapat. Efter 2006 har de uppnått orkanstyrka och de genomförs på ett ogenomtänkt och allt för forcerat sätt, oftast med resultatet att mer administrativ börda hamnar på lärarna. Vi får ägna mer tid åt dokumentation och allt mindre tid till mötet med eleverna. När systemet fallerar är det lärarna som granskas hårdare, allt ska dokumenteras, varje steg vi tar i vår yrkesroll måste styrkas skriftligt. När det blir vanligare inom andra yrken att jobba hemifrån avgränsas istället vår frihet allt mer med större krav på arbetsplatsförlagd tid. Ni som fattar besluten visar att ni inte litar på att vi gör vårt jobb. Ni tar ifrån oss vår yrkesprofession. Därför känns det som att jag ”bara” är lärare.

För att höja statusen på läraryrket räcker det inte med att höja lönen, vi lärare måste känna att vi har en viktig plats i samhället, att ni som styr litar till vår professionalitet. Det gör ni inte i dag. Då är det inte heller konstigt att läraryrkets status är låg.

Jag läser tidningen varje morgon. Ibland undrar jag varför. De svarta rubrikerna kring skolan haglar tätt. Eleverna blir allt sämre, det finns snart ingen gräns för hur lite de lär sig. Lärarna har inte tillräckligt med utbildning. Lärarna har fel utbildning. Nu ska ”förstelärarna” styra upp undervisningen. Eleverna arbetar för lite med datorer. Eleverna arbetar för mycket med datorer. Det är för stökigt i klassrummen. Lärarna har ingen kontroll. Alla har keps och leker med sin Iphone.

Jag går till skolan och möter en annan verklighet. Jag möter elever som är nyfikna på mig och mina ämnen. Sociala varelser som alltid kräver mitt bästa, att jag ger dem så mycket energi jag kan. Det är studiemotiverade elever som vill fördjupa sig, det är skoltrötta elever som behöver hjälp att ta sig igenom dagen, det är elever som lyckas, det är elever som misslyckas, det är samtal, möten, skratt och tårar. Ingen dag är den andra lik. Jag hjälper dessa människor att utvecklas till samhällsmedborgare, att ge dem en skjuts in i vuxenlivet. Det måste vara värt något.

Tyvärr leder kontrollbehovet av oss lärare till att vi inte hinner med att se alla elever. Istället för att prata med dem, istället för att stödja dem sitter vi och skriver omdömen, handlingsplaner, publicerar lektionsplaneringar på intranätet, redovisar läsårsplaneringar, rättar och rapporterar enorma mängder av nationella prov, sammanställer frånvarostatistik med mera. När vi väl får tid till planering och rättning tvingas vi sitta kvar i våra arbetsrum för att vi ska hålla den arbetsplatsförlagda tiden och blir då ständigt avbrutna av frågor från elever och kollegor. Detta sammantaget tar död på kreativiteten och glädjen i vårt arbete och vi är många som är arga för det.

Vi är arga för att vi känner glädje och stolthet inför vårt yrke men tvingas se det inskränkas och devalveras allt mer. Jag ser fler och fler duktiga lärare i min omgivning som söker sig till andra jobb för att de blivit trötta av att skolan blivit en experimentverkstad och spottkopp. Det är lärare som gör ett fantastiskt jobb varje dag, som varje dag kämpar för att utveckla sina elever och som brinner för sitt yrke. Det är oftast de som slutar. De som borde vara kvar. De orkar helt enkelt inte längre.

Det är därför jag nu kommer ut. Som lärare. För jag älskar trots allt mitt jobb. Fortfarande. Vi är många som gör det och vi måste visa att vi är viktiga för samhället, att läraryrket förtjänar en högre status. Först då kan lärarutbildningen bli så attraktiv som den borde vara för våra studenter.

Jag har ett i grunden stimulerande, varierande och kreativt yrke som verkligen kräver att jag har ledaregenskaper, är flexibel och kan hålla många bollar i luften. Jag undervisar, stöttar, tröstar, tillrättavisar, medlar, leder, kontrollerar, rättar, planerar, projektleder, budgeterar, rapporterar, diskuterar, argumenterar och skrattar. Fortfarande.

Jag är inte ”bara” lärare. Jag är viktig. Vi är viktiga. Glöm inte det.

Ola Håkansson, gymnasielärare, riksdagskandidat (MP) Stockholms län och kandidat till kommunfullmäktige i Solna

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

LärareSkolorganisation

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev