Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Skola

Världens bästa skola kan inte vara ett mål i sig

”En skola i världsklass”, ”Världens bästa skola”, ”Vi ska ligga i toppskiktet i Pisa”. Målsättningarna är höga när en del kommuner och politiska partier lanserar sina visioner om hur den negativa trenden i skolan ska vändas. Världens bästa skola. Varför då? Ingen ställer sig den frågan. Vad innebär det? Och till vilket pris?

Publicerad: 2 september 2014, 10:19

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

PisaLärareSkolorganisationBetyg

Hon sitter mitt emot mig i mitt arbetsrum. Min kollega har lektion så hon har lånat den grå kontorsstolen. Ryggstödet sitter lite löst och hjulen gnisslar när den skjuts bakåt. Dörren är stängd och luften står stilla. Varje utandning höjer värmen i rummet.

Nej, hon har inte varit sig lik den senaste tiden. Hon har varit nedstämd. Undvikande. Resultaten har dalat. Hon tittar upp. Håller blicken i min och berättar med en röst på ytan stadig men därunder så skör att hon får ta sats för varje ny mening. Hon berättar om våldtäkten. Nej, hon känner honom inte. Minns inte så noga. Ja, föräldrarna vet men ingen i klassen får veta. Lova. Ja, hon går till psykolog. Nej, det är inte polisanmält, det är ju ändå ingen idé.

Hon undrar om hon kan göra om provet hon missade. Jag rycker till. Hörde jag rätt? Här har hon just berättat om en obeskrivligt hemsk upplevelse, något som märkt henne för livet, och hon frågar mig om ett prov. Det är det sista hon ska tänka på nu, ändå är det just därför hon sitter här. Rädslan att betygen blir för dåliga. Hon fick F på den förmågan som bara testats en gång tidigare. Hon orkade inte. Jag visste inte. Hon undrar om det nationella provet. Hon har inte orkat plugga till det.

Jag ser på henne, en elev som vanligtvis presterar på högsta nivå i alla ämnen. Hon som lyfter sina klasskamrater. Nu tittar hon i golvet och är orolig för att inte komma in på rätt universitetsutbildning. Hon mår bättre och vill ta tag i skolarbetet igen. Familjen och de närmsta kompisarna har varit underbara och nu orkar hon gå vidare. Men två månader har gått. Två månader med hög frånvaro och missade prov. Missade prov betyder missade förmågor och dalande resultat. Två månader av de tolv år hon snart har spenderat i skolan. Två månader av dåliga resultat som nu hotar att stjälpa allting. Alla drömmar.

Det är så det kan kännas för en elev i en skola som bygger på utslagning istället för att ge en andra chans. Är det priset våra barn ska betala?

Ur Skolverkets Betygskalan och betygen B och D: Kunskapskravet för betyget D innebär att kraven för E och till övervägande delen för C är uppfyllda. Kravet för betyget B innebär att även kraven för C och till övervägande delen för A är uppfyllda.

Andra elever har suttit där i stolen. Han som hamnat i kläm under föräldrarnas skilsmässa. Eller han som inte klarar de höga kraven hemifrån, som har syskon med högsta betyg och förväntas prestera lika bra. Alla har de en sak gemensam: Kravet att prestera fläckfritt. För med det betygssystem vi har i dag mäts våra barn efter sina sämsta förmågor. De blir måttstocken för betyget och att få ett A i en kurs kräver att de är nästintill felfria, inte har några svaga sidor eller gör några misstag. Ändå är det genom misstagen vi lär oss. Vi rör oss framåt genom att vi försöker, testar och misslyckas. Vi drar lärdom av erfarenheterna, testar igen, lyckas och utvecklas.

Som lärare måste jag uppmuntra försöken och misstagen. Jag måste forma ett klimat i klassrummet där teorier kan lanseras utan rädsla för att ha fel, där frågor kan ställas utan en känsla av dumhet. Utan en tillåtande atmosfär, utan fantasins flöde i klassrummet kan vi aldrig ramla in i de oväntade diskussionerna, de som ger en ny riktning på undervisningen och en känsla som både lärare och elever bär med sig långt efter lektionens slut. Den där känslan av nyfikenhet.

I klassrummet ser jag tyvärr ofta nyfikenheten ersättas med ängslan. En ängslan av att inte täcka in alla förmågor, att inte räcka till. ”Kommer det där på provet?”, ”Har verkligen Linnés religiösa tankar om paradiset och landhöjningen något med biologi att göra? Vilken förmåga behandlar det?”

Samtidigt sitter lärare och summerar antalet E, C och A. Plitar in dem i matrisens rutnät. Istället för att se helheten av elevens prestation, känner många lärare sig bundna att låta fördelningen av dessa delbetyg styra slutbetyget. Jag har många gånger fått höra: ”Hon är ju värd ett C men på en förmåga har hon bara fått E så jag måste sätta ett D.” Det finns en ängslan att gå utanför matrisen och då omvandlas ett kreativt yrke till monoton bokföring.

Det pratas om nationella prov, löner, betyg i lägre åldrar, högre krav på elever och lärare, administrativ arbetsbörda, ordningsbetyg och mobiltelefoner. Det pratas om att få världens bästa skola. Varför pratar vi inte om lust?

När våra barn får känslan av att de alltid måste prestera, att de inte får göra fel, då tappar de lusten och nyfikenheten. När lärare ständigt kontrolleras, har omättliga dokumentationskrav på sig och en malande oro över att inte hinna testa alla förmågor i matrisen tillräckligt många gånger, då tappar de lusten och kreativiteten. Den hinns inte med.

Enligt en undersökning från Lärarnas Riksförbund upplever 90 procent av lärarna att de senaste årens reformer gett dem en tyngre arbetsbelastning. I juni 2011 avgjorde Arbetsdomstolen att det inte finns några hinder för en arbetsgivare att öka undervisningstiden för lärare så länge det ligger inom ramen för den reglerade arbetstiden. Detta kan vi nu se sker över hela landet. Lärare får en ökad undervisningstid, fler kurser, fler elever och samtidigt mindre tid för den administrativa arbetsbörda som ökat under samma period.  Glöden falnar snabbt hos en lärare som inte hinner se alla elever och som saknar tid för utveckling av sin undervisning

68 procent av lärarna tycker inte att läraryrket ger dem status utanför skolan (Lärarnas Riksförbunds arbetsmiljörapport, 2013).

Vad ger ett yrke status? Att bidra till formandet av en vuxen individ? Att få en människa att tro på sig själv igen? Att lyfta någon till en prestation hen trodde var omöjlig? Det borde räcka, men så ser det inte ut i dag. Hög lön då? Ja, det hjälper bevisligen men det räcker inte. För att höja statusen i yrket måste det även finnas en tillit till att vi lärare kan styra över vårt eget arbete, att vi får friheten att utöva vår yrkesprofession. Den tilliten är i dag inte alls stor. Istället måste vi motivera i princip varje steg vi tar i vår yrkesroll, allt vi noterar om elever skall passas in i ett rutsystem, blanketter skall skrivas och kopieras i tre exemplar och med det allt detta papper kan vi hålla ryggen fri. Det har blivit det viktigaste. Att hålla ryggen fri från varje försök till anklagelse från elever och föräldrar om orättvisa betyg eller otillräcklig undervisning.

En femtedel av landets lärare uppges ha sömnproblem till följd av stressen. Låter det som ett yrke vi ser upp till? Ett yrke som många söker sig till? Status är så mycket mer än pengar.

Jag är övertygad om att vi förutom en högre lön för alla lärare måste se en ökad tillit till lärare och en större frihet inom yrkesprofessionen. Betygsmatrisen måste tydligare bli ett stöd för lärare och elev under kursens gång istället för ett låst rutnät som undergräver tilliten till lärarens kompetens som bedömare.

Den administrativa arbetsbördan och klasstorlekarna måste minska, samtidigt som mer personal behöver anställas. En känsla av ökad tillit och mer tid leder till mer kreativitet, samarbeten och handlingskraft. Det leder till fler elever som känner sig sedda och en undervisning som drivs av nyfikenhet. I förlängningen ger det ett mer lustfyllt yrke och en högre status.

Att blint sträva efter att få ”världens bästa skola” kan inte vara ett mål i sig. Politiker måste istället fråga sig vad skolan skall ge våra barn, hur den bäst förbereder dem för det samhälle vi lever i. Jag vill se nyfikna, självständiga elever som vågar misslyckas och som inte är rädda för att försöka igen, för de vet att de får en chans till. Och en till. Jag vill som lärare få tid att vara kreativ, diskutera med och lära av mina kollegor. Jag vill ha tid att se mina elever, att skjuta åtgärdsplanen åt sidan och ta samtalet. Jag vill lyfta blicken från matrisen för en stund och utöva min yrkesprofession.

Ola Håkansson, gymnasielärare, riksdagskandidat (MP) Stockholms län och kandidat till kommunfullmäktige i Solna

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News