Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Skola

Vallöfte om mindre klasser ingen mirakelkur

När partierna utlovade mer resurser de första skolåren så krävde valrörelsens logik konkreta, tydliga och mätbara besked. Därför blev allas vallöfte mindre klasser de första skolåren. Men nu är valrörelsen över och det är dags att låta vetenskap och beprövad erfarenhet ligga till grund för besluten.

Publicerad: 26 september 2014, 13:01

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

SkolorganisationErsättningsregler

Alla behöver bli sedda. Extra angeläget är det för eleverna de första åren i skolan. En lärare kan inte vara stressad och samtidigt vara lyhörd och ha ett bra samspel med alla sina elever. Det är lättare att skapa en lugn inlärningssituation i en grupp med färre relationer. Allt tyder på att det är bra med mindre klasser, och då särskilt i utsatta områden.

I valrörelsen har partierna från vänster till höger lovat mindre klasser de första skolåren. Hur en enskild skola ska organiseras är givetvis en fråga för professionen. Men det är politiska beslut som avgör vilka resurser skolorna får och som därmed sätter gränserna för skolans förutsättningar. Att lova mindre klasser är att lova mer resurser.

Även om små klasser är bra är det inte den givna vägen att gå för varje skola, när de frågar sig hur de ska använda mer resurser på bästa möjliga sätt. Det kan finnas andra alternativ. En bibliotekarie med järnkoll på bokutgivningen kan hjälpa ett barn att få fart på sitt läsande genom att erbjuda en bok som passar just det barnets intressen. Eller så kan det handla om en specialpedagog som kan rycka in när läraren ser att ett barn inte kommer vidare. Allt detta kan vara bättre sätt att använda mer resurser än att minska klasstorlekarna.

Alla resurser ska kanske inte ens knytas upp i personal. Det kan behövas möjlighet att satsa på smartboard så att mer kan förmedlas med bilder och därmed lättare fångar uppmärksamheten hos den elev som annars lätt tröttnar på frökens prat. Eller resurser ska kanske läggas på att öka lärarnas skicklighet genom att ge dem tid för kollegialt lärande.

Det finns forskning som visar att mindre klasser de första åren är mer effektivt än fler lärare i klassen, särskilt för elever i socialt utsatta situationer (STAR-projektet i USA). Samtidigt visar den välrenommerade internationella skolforskaren Hatties metastudie av vad som har effekt på elevernas resultat, att klasstorlek visserligen har betydelse för resultatet, men oftast betydligt mindre betydelse än andra insatser. Av detta kan man dra slutsatsen att det i vissa lägen kan vara lämpligt att minska klasstorleken men det är ingen generell medicin och resurserna kan användas effektivare på andra sätt i många fall.

När partierna klokt nog inser att det är värt att investera i mer resurser de första skolåren så kräver valrörelsens logik konkreta tydliga mätbara besked. Därför blev allas vallöfte mindre klasser de första skolåren. Men nu är valrörelsen över och det är dags att låta vetenskap och beprövad erfarenhet ligga till grund för beslut om hur resurserna ska användas.

Den politiska styrningen ska ge förutsättningarna och precisera vad som ska uppnås. Professionen ska utifrån ett systematiskt kvalitetsarbete, som tar hjälp av forskning och beprövad erfarenhet, utforma sin verksamhet. Givetvis måste de politiska församlingarna, som har det yttersta ansvaret för skolan, också ha en kontroll av vad skolan åstadkommer.

Så länge som resultaten inte är tillfredsställande - många elever når inte målen - räcker det inte bara med en uppföljning av kunskapsresultat och betyg. Då behöver politiken också förvissa sig om att ekonomiska satsningar används till förbättrade möjligheter för eleverna att nå målen. Att mäta hur klasstorlekarna minskar är möjligt, men att mäta ökad personaltäthet är också möjligt. Och de skolor som inte enbart satsar på mer personal bör kunna visa vad annat de satsar på.

Att göra mål av medlen är att göra måluppfyllelsen en otjänst. Därför bör klasstorlekar och personaltäthet inte vara mål som styr skolorna utan indikatorer som man följer och som blir två av flera sätt som visar om skolorna satsar mer resurser på de lägre årskurserna.

Måluppfyllelsen bör kunna ses inom ett par år i resultaten i de nationella proven i årskurs 3 – förutsatt att medlen kommit de lägre årskurserna till del och skolan på ett medvetet sätt har kunnat använda dessa.

Ett orosmoln är dock om tillförda resurser försvinner i mindre effektiva skolorganisationer, som en bieffekt av skolmarknaden. Kommunerna har kvar ansvaret för att skolor finns runt om i sin kommun för alla elever som vill gå i deras skolor. Samtidigt har kommunerna för närvarande inte befogenheten att planera utbudet av skolor.

Med skolpengssystemet kan förlorade elever visserligen leda till mindre klasser men det innebär samtidigt 70 000 kronor mindre för varje elev som väljer en annan skola. Detta innebär att mer pengar till de lägre årskurserna kan ätas upp av sämre utnyttjade resurser när klasser och skolor får svårt att skapa optimala organisationer med ”fyllda klasser” och ”fyllda skolor”. Därför måste även sätt att stävja skolmarknaden, eller dess negativa effekter, utformas.

Med en resursförstärkning till de lägre årskurserna som inte låser skolor vid vissa lösningar och en uppföljning som kontrollerar om satsningarna görs som gagnar barnens lärande, finns stora möjligheter att alla barn får en bättre grund för det livslånga lärandet.

Fotnot: I STAR-projektet (Tennesse Student/Teacher Achievement Ratio) undersöktes klasstorlekens betydelse i USA på 80-talet. Undersökningen hade experimentell design och både elever och lärare tilldelades slumpvis endera av tre klasstyper: små klasser (mellan 13 och 17 elever), normalstora klasser (mellan 22 och 25 elever) och normalstora klasser med en assisterande lärare. I de små klasserna hade eleverna bättre inlärningsresultat än i de normalstora klasserna, även de med assisterande lärare. Effekten av klasstyp var starkast för åk 1 och störst för elever med socioekonomiskt utsatta livsvillkor.

John Hattie, den Nya Zeeländska utbildningsforskaren, kom 2008 med en forskningsöversikt av 800 forskningsöversikter om kvantitativa studier kring specifika faktorer av betydelse för elevprestationer i skolan. Faktorn mindre klasser har generellt liten betydelse för elevprestationen enligt Hatties sammanställning.

Boel Vallgårda, konsult med 25 års erfarenhet av socioekonomisk resursfördelning i Uppsala kommun och författare till SKL:s skrift om socioekonomisk resursfördelning till skolor

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News