Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Skola

Vad händer när det fria skolvalet inte fungerar?

Rosengårdsskolan i Malmö är ett djupt besvärande exempel när man diskuterar det fria skolvalet, oavsett om man är för eller emot. Den ena sidan i debatten måste förklara hur Rosengårdsskolan kan leva vidare när familjerna kan välja bort den. Den andra måste förklara hur man kan vilja tvinga någon att gå där.

Publicerad: 22 februari 2012, 12:38

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Rosengårdsskolans fortsatta existens är ett besvärande faktum för den som vill göra gällande att det fria skolvalet effektivt rensar bort underpresterande skolor, skriver Peter Santesson.

Foto: Colourbox


Ämnen i artikeln:

Skolval

Inget av svaren på ovanstående inledande frågor är speciellt roligt, och därför talar man hellre om annat. Men det är nog just Rosengårdsskolan som diskussionen borde gälla, och det där valfrihetsdilemmat som alla skulle föredra att ta en bekvämlighetssväng runt.

Inte heller varma vänner av skolvalet förnekar att prestationerna på Rosengårdsskolan är remarkabelt låga. Svenska Dagbladets kolumnist Thomas Gür diskuterar på ledarplats till och med kopplingen mellan skolans brister och den höga brottsligheten i staden. Statistik (pdf, se vidare Skolverket) över skolans resultat och elevunderlag ger bilden av en skola med omöjliga förutsättningar och uruselt utfall. Samtliga elever, samtliga, läser svenska som andraspråk. Tjugo procent av pojkarna som gick ut nian i våras hade lyckats bli behöriga att läsa vidare på yrkesprogram på gymnasiet. Behöriga till natur- och samhällsprogram, då? Knappt 35 procent av flickorna. Pojkarna – glöm det.

Ändå är det här en skola som får elever, i det fria skolvalets tidevarv. Årskurs 6–9 hade knappt 250 elever förra läsåret. Ingen jätteskola, men inte precis ett fiasko heller. Det är inte svårt att ta sig till bättre skolor i Malmö. Det är ett par kilometer in till stan från Rosengård, raksträcka och fina cykelvägar. Cykla åt andra hållet så är man strax ute på landet. De logistiska möjligheterna för en trettonåring att själv ta sig till en bättre skola är goda. Familjer väljer att låta sina barn gå i Sveriges förmodligen sämsta skola. Eller, ”väljer” i någon mening. Det är svårt att inte börja fråga sig om föräldrarna verkligen fullt ut inser vilken framtid de stakar ut åt det barn som tillbringar sina formativa år i den miljön.

Rosengårdsskolans fortsatta existens är ett besvärande faktum för den som vill göra gällande att det fria skolvalet effektivt rensar bort underpresterande skolor. Men motfrågan är lika besvärande: Hur kan det någonsin vara rätt att tvinga ett barn att gå i den skolan?

Boendesegregationen är sådan att Rosengårdsskolans upptagningsområde renderar ett elevunderlag som ger bedrövliga förutsättningar att lära sig prata god svenska och få referensramar om hur ett svenskt vardagsliv ser ut. Borde inte familjer utan ekonomiska förutsättningar att lämna området i varje fall ha möjligheten att låta sitt barn gå i en bättre skola i en annan stadsdel? För familjer som har den motivationen skulle närhetsprincipen istället för fritt skolval innebära högre murar och svårare segregation: Skolval genom val av boende, en frihetsgrad som endast mer välbemedlade familjer besitter.

Ett fall som Rosengårdsskolan ställer samhället inför ett obehagligt dilemma. Ja, nog kan man misstänka att det fria skolvalet här i praktiken mest utnyttjas av de resursstarkaste familjerna i Rosengård – de mest motiverade, som inser vad som står på spel och som har bestämt sig för att ge sina barn en chans. Man kan också misstänka att deras exit kan bidra till att i någon mån ytterligare försämra miljön på skolan som de väljer bort. Säkert minskar också dessa familjers eventuella engagemang för att förbättra en skola där de inte längre har sina barn. Kanske kan risken öka för att skolan så att säga lämnas åt sitt öde. (Det går ju faktiskt att välja bort den om man så vill.) Och inget av detta är förstås effekter som någon skulle önska sig eller vilja gå till val på. Det är trista bieffeker.

Men myntet har en annan sida också – annars vore det inget dilemma. Det fria skolvalet utövas av föräldrar som är engagerade i sina barns skolgång, och som vill använda de resurser som står till buds för att investera i sina barns framtid. Eftersom familjer är olika resursstarka kommer sådana investeringar att bli olika stora. Det fria skolvalet innebär att åtminstone plånbokens storlek inte har samma kritiska betydelse som den annars skulle haft.

Om närhetsprincipen ska ge ett annat utfall än fritt skolval i Rosengård, så är det därför att man tvingar barn att gå vidare i en skola som föräldrarna skulle välja bort om de bara kunde. Man berövar engagerade föräldrar den lilla handlingsfrihet de i dag har att göra ett positivt avtryck i sina barns framtidschanser. Och man skulle ta den friheten i från dem med argumentet att alla familjer inte kan använda handlingsfriheten lika effektivt. Man skulle använda deras barn som socioekonomisk vaddering för att skulptera ett aggregerat utfall som man önskar, på bekostnad av dessa barns individuella intresse. Ungarna som annars skulle bytt skola används som medel och kanonmat för att uppnå skolpolitiska mål. Det är också en trist bieffekt. Minst sagt.

Motfrågan mot en sådan anklagelseakt lyder: Varför ska vi alls acceptera att Rosengårdsskolan är så usel? Det förespråkar knappast någon. Även vänner av skolvalet, som Svenska Dagbladets ledarsida, uttrycker ju bevisligen bestörtning över att Rosengårdsskolan kan få se ut som den gör. Ingen förespråkar urusla skolor. Och om det nu skulle finnas en enastående bot på Rosengårdsskolans problem, som kan göra bygget normalpresterande igen, skulle det inte heller finnas något behov av att förhindra familjer att välja bort skolan. Men tills en sådan uppryckning har genomförts (om det nu alls är möjligt) ter det sig mycket grymt att förbjuda familjer att rösta med fötterna.

Men alla kan och kommer inte att ordna bättre utbildning åt sina arma Rosengårdsbarn genom fritt skolval. Detta löser inte problemet med Rosengårdsskolan. Nej, det är helt sant. Det är inte en lösning åt alla. Men frågan man ska ställa sig om man därför inte kan acceptera att det blir en lösning åt några.

Det ställningstagande man gör där handlar i grund och botten om ens ideologiska utgångspunkter. Det är en fråga om djupt liggande värderingar och moraliska ståndpunkter. Förmodligen är perspektivskillnaderna mellan blocken är djupare än någon vill låtsas om i denna konsensuskultur.

Mycket av de Rawls-inspirerade resonemang som ligger bakom långtgående jämlikhetssträvanden framstår ur ett valfrihetsperspektiv som ett rent omoraliskt övergrepp på föräldrars helt rimliga önskan att få investera i sina egna barn. Säkerligen ter sig den motsatta ståndpunkten som egoistiskt taskspel för den som prioriterar jämlika utfall. Det är en konflikt vi får leva med och erkänna. Även i dessa tider, där många hoppas att "evidensbaserad politik" ska ge svar på svåra samhällsfrågor bortom ideologierna, finns verkliga politiska värdekonflikter där hackan träffar berggrunden.

Peter Santesson, statsvetare, författare, opinionschef på Demoskop samt krönikör i Dagens Samhälle

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Skolval

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev