Svensk skola riskerar vara ledarlös inom tio år

Att det råder lärarbrist i Sverige uppmärksammas så gott som dagligen. Det är i sig en utmaning som ställer stora krav på arbetsgivarna att förbättra läraryrkets villkor och attraktivitet.

Mindre känt är att det också råder brist på skolledare. Ett bekymmer som dessutom bara växer. Väldigt många rektorer kommer att gå i pension de närmaste tio åren. Fram till år 2028 kommer inte mindre än 42 procent av Sveriges skolledare att pensioneras. Hur de ska kunna ersättas är ett stort frågetecken.

Redan nu börjar bristen märkas. Fler och fler skolledare byter jobb. Statistik från Skolverket visar att mellan läsåren 2014/15 och 2015/16 bytte nästan var femte skolledare på gymnasiet skola, nära var fjärde på grundskolan och inte mindre än 30 procent inom förskolan.

Med bakgrund av detta är det anmärkningsvärt att det finns kommuner där omsättningen på skolledare är stor, exmpelvis Angered – som väljer att tacka nej till det statliga bidraget för rektorer som arbetar på skolor i utsatta områden. Bidraget syftar till att skapa viktig kontinuitet för skolledare, elever och lärare.

Det är viktigt att staten går in med pengar för att visa på betydelsen av att premiera gott ledarskap och kontinuitet. Det finns ett starkt behov av extraordinära lösningar för skolor med särskilda utmaningar. På dessa skolor är just satsningar på ledarskapets förutsättningar och lönevillkor avgörande för framgångsrik lärarrekrytering, undervisningens kvalitet och att elevernas behov tillgodoses.

Arbetsgivarna måste först och främst satsa på skolledares löneutveckling. Med tanke på den betydelse och det ansvar skolledare har för skolans utveckling, så är det anmärkningsvärt skolledares lönenivåer inte är högre.

För det andra måste skolledarnas orimligt höga arbetsbelastning och bristfälliga förutsättningar tas på allvar. En kommunal rektor eller förskolechef har omkring dubbelt så många medarbetare att ansvara för jämfört med en genomsnittlig chef i andra branscher. För att ge utrymme för ett nära och pedagogiskt ledarskap behövs fler skolledare, inte färre.

För det tredje måste såväl lärare som skolledare ges bättre möjligheter till utveckling i sitt yrke. Tidigare i år föreslog Skolkommissionen att staten borde ta ansvar för ett nationellt professionsprogram för att ge lärare och skolledare ökad rätt till och större inflytande över sin kompetens- och karriärutveckling. Utbildningsminister Gustav Fridolin har tillsammans med parterna ett stort ansvar att få det på plats i syfte att stärka professionens utveckling, status och attraktivitet.

Skolledarbristen gör att konkurrensen om erfarna skolledare är stentuff och många kommuner har svårt att tillsätta lediga tjänster. En oroande utveckling är att en del kommuner har börjat anlita bemanningsföretag med inhyrda rektorer för att täcka upp för vakanser.

Att använda inhyrda rektorer med korta kontrakt istället för fast anställda är helt fel väg att gå. Kostnaden för inhyrning överstiger vida kostnaden för fast anställda och skolans långsiktiga arbete och kvalitet påverkas negativt av täta rektorsbyten. Istället för inhyrning måste villkoren för fast anställda skolledare förbättras avsevärt.

Med tanke på de kommande pensionsavgångarna måste både staten och arbetsgivarna jobba betydligt hårdare för att behålla duktiga rektorer och för att locka fler till skolledaryrket. Om så inte sker kan svensk skola stå mer eller mindre ledarlöst inom ett decennium.

Ytterst drabbar det eleverna. Utan ett gott ledarskap i skolan blir en försämrad arbets- och lärandemiljö en oundviklig effekt, vilket i sin tur riskerar spä på lärarbristen och försämra kunskapsresultaten. Den politiker som vill bidra till ökad kunskapsutveckling, förstärkt likvärdighet och ge alla elever samma chans kan inte blunda för den växande skolledarbristen.

Johanna Jaara Åstrand, förbundsordförande Lärarförbundet

Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande Lärarförbundet Skolledare