Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Skola

Stöket i klassrummen förstör skolan

Skolan måste våga hävda och visa att den är en professionell arbetsplats för studier. Så länge som inte kravet på arbetsro i klassrummen har uppfyllts är de flesta av dagens förslag till förbättringar verkningslösa. Skolverkets beslut att tillåta mössor, jackor och mobiler i klassrummen är symptomatiskt för de problem som skolan står inför.

Publicerad: 10 december 2013, 09:44

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

LärarePisa

Pisa-studiens resultat blev en chock för Sverige. Vi som alltid berömt oss för att ha världens bästa skola och levt tryggt i en föreställning om att alla världens länder avundsjukt strävar efter att följa den svenska modellen. Nu ligger vi i den nedre halvan av de deltagande länderna och tävlar främst med Mexiko och Chile.

Däremot upplever jag det i min roll som gammal skolman som en gång var med och införde grundskolan i vårt land det beklämmande att så många av våra politiker och journalister som yttrar sig är så totalt okunniga om skolans vardag. De förslag som nu lanseras av typ mindre klasser, mer resurser, bättre lärare kan möjligen jämföras med månadens tomtebloss. När de slocknar blir det lika mörkt som förut. Nu är det verkligen läge att i ett brett samförstånd ställa frågorna om vad vi vill med den svenska skolan och hur vi skall komma dit vi vill.

Dagens grundskola fick sitt avstamp med 1946 års Skolkommission. Det andra världskriget hade avslutats ett år tidigare men var fortfarande ett blödande sår i tiden. Nu skulle en skola skapas där en demokratisk människa och medborgare som prioriterade fred framför allt skulle formas. Ingen skulle uteslutas ur den demokratiska gemenskapen på grund av etnisk tillhörighet, religion eller social bakgrund. Alla barn skulle gå i samma skolform till och med 16 års ålder. Målet var konkret uttryckt att vaccinera eleverna mot nazism och fascism. Bilden av kommunismen var vid denna tid förhållandevis positiv eftersom Sovjet tillhörde segrarmakterna.

Ett antal läroplaner har introducerats i grundskolan alltsedan den första läroplanen 1962. I samtliga läroplaner har fostran till demokrati och ansvar betonats med skiftande formuleringar allt efter den rådande tidsandan. Men det demokratiska grundbudskapet var alltid varit detsamma.

Dagens Sverige är helt annorlunda än 1960-talets. Eleverna möter en tillvaro där möjligheten att skapa kontakter och hitta information är närmast obegränsad. Långt fram mot 1980-talet var föräldrarna ofta den viktigaste normkällan som lärde sina barn hur man skulle förhålla sig till andra människor och omvärlden. Dygder som arbetssamhet och allmän skötsamhet var väsentliga inslag i den tidens fostran. I dag är det främst kamratkretsen liksom nätet som formar framtidens medborgare. Eleverna möter nu kamrater i samma ålder som genom tradition och religion ofta har bibringats helt andra värderingar än de som gårdagens elever mötte. Möjligheten att välja livsstil och livsväg är vidöppen för många elever medan den är strikt utstakad och därmed begränsad för andra. Omkring 14 procent av dagens elever har invandrarbakgrund. Självklart uppstår konflikter mellan skolans traditionella värdegrund med jämställdhet och tolerans och vissa av dessa elevers strikta familjevärderingar.

I klassrummet kan dessa skillnader synliggöras tydligt och lätt leda till konflikter. Många lärare som intervjuas om sin skolsituation berättar att många elever, både svenska och invandrare, ofta kommer för sent till lektionerna, pratar högt med varandra, springer mellan bänkarna, leker med sina smarta telefoner och minst av allt lyssnar till läraren.

Oavsett vilka orsakerna till denna slapphet är, så borde det vara självklart att se till så att lektionssalar och klassrum blev heliga i den bemärkelsen att de är en arbetsplats för undervisning. Den eller de som stör undervisningen skall naturligtvis, om vederbörande inte lyssnar till tillsägelser, utvisas ur klassrummet. Så länge som inte kraven på arbetsro har uppfyllts är de flesta av dagens ad hoc förslag till förbättringar helt verkningslösa. Till råga på allt har dessutom Skolverket, som borde veta bättre, nyligen meddelat att eleverna skall ha rätt att ha jackor och mössor på sig i klassrummet. För mobilerna gäller fri användning så länge man inte stör någon annan.

En gång var målet för skolan att förbereda eleverna för livet. Förmodligen är det få arbetsplatser som skulle tillåta sina anställda att behålla ytterplaggen och mössorna på under arbetet i affären eller på sjukhuset. En chef inom McDonalds berättade för mig att han besökt några gymnasier för att berätta om att man kunde få jobb på hans företag. Efter att ha sett och träffat hundra elever så konstaterade jag att högst tio som var anställningsbara, sa han.

Tyvärr är läget i dag sådant att den lärare som försöker hålla ordning i klassrummet så att det skall gå att bedriva undervisning ofta saknar stöd av både rektor och föräldrar. När Jan Björklund har tagit upp dessa frågor hånas han oftast av journalister och kallas ”majoren som vill förvandla skolgården till kaserngård.”  Samtidigt har många av dessa journalister valt bort den stökiga skolan för sina egna barn och i stället låtit dem börja i en friskola. Där har man nämligen i flesta fall kommit överens mellan styrelse, skolledning, elever och föräldrar vad som skall gälla för denna skola i fråga om värderingar och uppförande.

Parallellt med debatten kring Pisa pågår också en debatt om brister i den fysiska miljön och hygienen på många skolor. Detta är naturligtvis viktigt men skolans mentalhygiensiska problem undviker man tyvärr att tala om.

Nu måste skolan själv med kraft hävda sin professionalism och själv bestämma över hur en skola som skapar en bra arbetsmiljö och visar på goda resultat skall arbeta. Rektorerna måste våga vara modiga ledare och inte räddhågat undra över vad man får göra och vad media tänker skriva. Så länge som skolan inte betraktas som en professionell arbetsplats för studier så få vi förmodligen nöja oss med en Pisa-plats i den nedre halvan av de närmare 70 länder som deltar i studien.

Bert Stålhammar, professor emeritus i pedagogik

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

LärarePisa

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News