"Slopa ämnen om pengarna inte räcker"

Som barn fick hon en t-shirt av sin mor där det stod: ”Yrke: Demonstrant.” Och blott tolv år gammal startade Linnéa Lindquist tjejjour i Sundsvall.

Hon är en kampmänniska.

– Det har jag fått av mamma. Hon var politiskt aktiv i Socialdemokraterna och startade kvinnojour. Vi pratade alltid jättemycket politik hemma.

Det revolutionära blodet bubblar än i ådrorna. I maj tog rektorn på Hammarkullsskolan i Göteborg initiativ till det så kallade Skolledarupproret.

– Vi rektorer måste börja säga ifrån när det nu genomförs stora nedskärningar i landets kommuner. Jag tror att det ger mer effekt om vi gör det. För det är vi som ska göra jobbet, vi ska genomföra nedskärningarna.

Linnéa Lindquist ser Skolledarupproret som ett sätt att ge andra skolledare råg i ryggen.

– Om en rektor börjar bråka kan man göra sig av med den. Men det funkar inte om alla rektorer säger ifrån.

Skolledarupproret är i dag en sluten Facebookgrupp med knappt 500 medlemmar som har ”tröttnat på de ständigt pågående och smygande nedskärningarna i skolan”. Den 13 oktober samlas Skolledarupproret tillsammans med bland annat Lärarupproret i Skolmarschen på flera ställen i landet.

Vilka är era krav?

– Att det måste bli balans mellan krav och resurser. Vi förstår att vi måste skära ned om resurserna minskar. Men då måste kraven minska också – i samma omfattning. Då får man ta bort ämnen eller arbetsuppgifter. Man kan inte ta bort resurserna och behålla uppdraget. Det går ju inte.

Hon inser att det är rektorns uppdrag att genomföra politiskt beslutade nedskärningar. Men framhåller att skolledarna även har ett ansvar att påtala vilka konsekvenserna då blir.

– Vi måste tydliggöra för huvudmannen vad deras beslut betyder. Tar vi bort fyra lärare blir konsekvensen att eleverna inte får undervisning i de ämnena. Punkt.

Har rektorerna varit dåliga på att tydliggöra konsekvenserna av nedskärningar?

– Jag tror inte att rektorerna har tänkt tanken att man faktiskt kan göra det. Man är så van att göra det man blir tillsagd.

Vilka reaktioner får du av dina chefer när du leder ett uppror?

– De är positiva, de säger inget direkt.

Är de positiva till att du håller på och bråkar?

– De tycker inte att jag bråkar. Jag försöker ju bara göra förbättringar. Vi har väldigt bra chefer i grundskoleförvaltningen i Göteborg, med högt i tak. Så de klappar mig på axeln och säger: ”Bra, kör på.”

Du är inte rädd för att betraktas som obekväm och bli av med jobbet?

– Verkligen inte. Vi har yttrandefrihet i Sverige. Och skulle jag bli av med jobbet är det väl bara att söka ett nytt, det ligger typ 100 tjänster ute hela tiden. Så, nej jag är inte ett dugg orolig.

Lena Nyberg, utbildningschef på grundskoleförvaltningen i Göteborgs stad, beskriver Linnéa Lindquist som en ”engagerad och kompetent rektor”.  Om rektorns initiativ till Skolledarupproret säger hon:

– Alla våra medarbetare får givetvis engagera sig på sin fritid. Som förvaltning kan vi inte ha någon särskild synpunkt på detta engagemang.

Marcus Larsson, lärare och initiativtagare till Tankesmedjan Balans som bland annat granskar kommunernas effektiviseringar och skolnedskärningar, säger så här:

– Linnéa är extremt modig, som vågar säga det som många andra rektorer bara tänker. Hon klargör att huvudmannen inte klarar av att leva upp till lagens krav, och det är ju inte att prata väl om arbetsgivaren. Jag vet en hel del om vilka krafter hon utmanar och vilken behandling chefer kan få som utmanar dagens styrning.

Linnéa Lindquist må vara en orädd kampens kvinna, men hon gör inte direkt något yttre revolutionärt intryck.

Vi möts i det lilla rektorsrummet på Hammarkullsskolan, med utsikt mot en regnig skolgård där elever från alla världens länder plaskar omkring i pölarna. Hon hälsar vänligt och kokar upp en kopp te åt mig. Sparkar av sig sandalerna på golvet och lutar sig bekvämt tillbaka i den blå tygfåtöljen med ena benet över det andra. Svarar på frågorna lugnt, sakligt och precist, utan att någonsin höja rösten. En stillsam revolutionär.

Varför blev det just du som tog initiativ till Skolledarupproret?

– Jag har väl alltid varit sådan. Märker jag att något behöver förändras, då ser jag till att driva på det själv i stället för att vänta på att någon annan ska göra det.

Hon är själv ledamot i styrelsen för Lärarförbundet Skolledare i Göteborg. Ändå ger Linnéa Lindquist lärarfacken en känga för att de för mesiga.

– Facken har ju inte tagit tag i den här frågan på riktigt. Luften gick ur många när lärarfacken skrev på det treåriga avtalet 2018, som många tycker är ett rent skitavtal. För det finns inga tvingande skrivningar där. Man säger att man ska ha dialog om arbetsbelastningen, men det har man haft hur många gånger som helst och det har ju inte hjälpt. Vi behöver ett avtal som begränsar arbetsmängden, och det har vi inte.

I Skolledarupprorets programförklaring i en debattartikel på Dagens Samhälle i maj skriver de två initiativtagarna Linnéa Lindquist och Anna Pilebro Bryngelsson, rektor på Eriksbergsskolan i Sollentuna:

”Vi som arbetar i välfärden menar att det inte går att bli mer effektiva”.

Vad menar ni med det? Går det inte alltid att hitta nya smarta lösningar som effektiviserar arbetet?

– Effektiv med nya arbetssätt, absolut, det kan vi bli. Men vi kan inte bli färre som ska göra samma jobb. Och det är ofta så effektiviseringskravet ser ut. Detta går inte i ett kontaktyrke som läraryrket. För det är fortfarande en massa barn där ute som ska ha undervisning och stöd.

Finns det en övertro på möjligheterna till effektivisering från kommunerna och från Sveriges Kommuner och Landsting?

– Ja, precis. Men pengarna minskar, så jag förstår att de börjar tänka så.

”Att hålla budget är prioritet nummer tre för en rektor”, har du skrivit i ett blogginlägg. Hur tänker du då?

– Att först och främst måste medarbetarna må bra, annars kan vi inte bedriva en bra skola. Prio två är att våra elever ska nå så långt som möjligt. Därefter kommer att hålla budget.

Vad säger dina chefer om att du har budget som prioritet nummer tre?

– De förstår mitt resonemang. Jag ser arbetsmiljö som en investering. Om du har en bra arbetsmiljö kommer folk att må bättre och göra det de ska.

När Linnéa Lindquist tog över Hammarkullsskolan för tre år sedan gick den flera miljoner back.

– Det var en katastrofal arbetsmiljö. Jag hade 16 rehab-ärenden när jag började. Nu har jag jobbat bort alla. Vi behöver inte massor av vikarier längre, personalomsättningen är låg och jag får fler elever för ryktet går att Hammarkullsskolan är en bra skola. På så vis tänker jag att en god arbetsmiljö ger en bättre ekonomi. Hade jag som ny rektor direkt börjat en stor omställningsprocess och gjort mig av med personal för att snabbt få en budget i balans hade vi inte lyckats med den här vändningen.

110 av landets kommuner går mot underskott i år. Hur ska de då kunna klara av att satsa på skolan?

– Det kommer de ju inte kunna göra. Men då måste kommunerna minska uppdraget i samma omfattning. Annars kommer vi som arbetar i skolan att bli sjuka.

Rektorn bakom Skolledarupproret stack ut hakan rejält när hon i ett blogginlägg sammanställde en lista på vad som skulle kunna tas bort i skolan. Det blev närmast en slakt:

Avskaffa modersmålsundervisning, elevens val, moderna språk, simundervisning. Bort med slöjd, bild, musik, hem- och konsumentkunskap i vissa årskurser. Minska antalet utvecklingssamtal, nationella prov och betyg.

Varför lade du fram en sådan avvecklingslista?

– Därför att jag vill väcka tanken att saker måste bort. Vi vet att resurserna kommer att minska, det är bara att titta på den demografiska utvecklingen. Det tycker vi inte om, men så är det ju. Då kan man välja att bara skrika om mer resurser som inte finns. Eller så kan man börja tänka: ”Okej, nu har vi inte så mycket resurser. Tråkigt läge, men då minskar vi på uppdraget.”

Leder inte det till en mycket sämre skola?

– Jo, det är klart att den blir sämre. Men vi måste kanske acceptera sämre kvalitet och sämre resultat i skolan. Om du har 10 miljoner kronor kan du inte bygga ett hus för 20 miljoner kronor. Vi får det vi betalar för.

Men modersmålsundervisningen till exempel – är inte den jätteviktig för alla dina tvåspråkiga elever?

– Ja, det är mycket som är viktigt. Men har vi inte resurser så har vi inte resurser. Vi kanske måste ta bort saker som inte är livsviktiga framöver. Och jag tänker att det är viktigt att lära sig läsa, räkna och skriva i skolan. Det ska vara i fokus.

Hammarkullen i norra Göteborg är av polisen utsatt till ett särskilt utsatt område. Det betyder bland annat att ”det är svårt eller näst intill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag samt att området i viss mån har parallella samhällsstrukturer och extremism”.

Dessa läskigheter märks inte mycket av på Hammarkullsskolan.

Varje morgon står Linnéa Lindquist i entrén och tar emot sina lågstadieelever.

– Jag startar varje morgon med 200 kramar, berättar hon.

Skolan har sina utmaningar, som det heter. I princip 100 procent av eleverna är tvåspråkiga, bara 24 procent av föräldrarna har eftergymnasial utbildning och många av dem har inget jobb att gå till, familjerna är ofta trångbodda. De besvärliga socioekonomiska omständigheterna gör å andra sidan att klasserna har högst 25 elever och att det finns två lärare alternativt en lärare och en elevassistent i varje klass.

– För många barn är vår skola en frizon. De kommer springande till skolan på morgonen. Här är det normala, här finns fungerande rutiner.

När vi går genom korridorerna på Hammarkullsskolan är det så tyst att man skulle kunna höra en knappnål falla. För det pågår lektioner inne i klassrummen.

Det är rent och fräscht här. Inget klotter, trasigt eller sönderslaget. Men utanför Bamba (skolmatsal på göteborgska) böjer sig upprorsrektorn plötsligt ned. Någon har slängt tre vita matservetter på golvet.