Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Skola

Skolan brister i stödet till elever med synnedsättning

Det blir allt vanligare att en elev har flera funktionsnedsättningar, vilket ställer högre krav på att stödet i skolan samordnas, att personalen har rätt kompetens och att ansvariga myndigheter samverkar, replikerar Håkan Thomsson och Jakob Larsson.

Publicerad: 15 augusti 2013, 11:23

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Funktionsnedsättning

I Dagens samhälle den 8 augusti skriver Ingrid Burman, Handikappförbunden, att unga med funktionsnedsättning får en sämre utbildning och har en lägre utbildningsnivå än andra samt att denna grupp därmed får sämre möjligheter till jobb och ett tryggt vuxenliv. Burman pekar bland annat på kompletteringar av skollagen och läroplanerna för att vända utvecklingen.

För elever med synnedsättning är situationen lika bekymmersam, men behoven skiljer sig ofta från andra grupper. Vi håller med om Burmans krav men för våra elever är det framför allt högre kompetens hos rektorer och lärare samt bättre samverkan och samordning som krävs för att villkoren ska förbättras.

Synskadades Riksförbunds (SRF) och Riksorganisationen Unga Synskadades (US) två studier på skolområdet - På lika villkor (2012) och Hur funkar stödet i skolan? (2013) - visar tydligt var förbättringar behövs. Den senare av studierna bygger på en enkät till vårdnadshavare till skol- och förskolelever med synnedsättning. Bland annat visar den att det inte är en självklarhet att få en åtgärdsplan i skolan, trots att rätten till detta slås fast i nya skollagen.

Den visar också att vid nästan hälften av de planeringsmöten där åtgärdsplan ändå har upprättats så saknas medverkan från såväl Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) som syncentralen. Detta trots att de är myndigheter som har i uppdrag att ge stöd och råd till dessa elever samt deras lärare, resurspersoner och rektorer. Dessutom händer det att planerade åtgärder inte genomförs. Ett tydligt samband här är att då personal från SPSM eller syncentral medverkat har plan tagits fram och åtgärderna genomförts i betydligt större utsträckning.

Vidare upplever över hälften av föräldrarna att de fått arbeta själv i hög eller ganska hög grad för att deras barn ska få rätt stöd. Samtidigt anser nästan hälften av föräldrarna att skolan inte har samverkan med varken SPSM eller syncentral. Resultaten visar att det finns brister i hur väl skolor, förskolor och ansvariga myndigheter lyckas stödja elever med synnedsättning. Dagens stöd, som kan komma från statligt håll eller från landsting eller kommun, är väldigt splittrat. Det innebär en uppenbar risk att rätt stöd inte ges. Bättre vore att en enda instans skulle få uppdraget att samordna stödet.

Våra rapporter visar på stora kompetensbrister bland såväl lärare som resurspersoner och andra ansvariga i skola och förskola. Till exempel påvisas stora problem med att lärare inte har kunskap om hur undervisningen ska tillgängliggöras för elever med synnedsättning. Istället läggs ansvaret för den enskilda eleven ofta på en resursperson. Detta blir särskilt olyckligt då våra studier visar att kompetensen och utbildningsnivån är låg även hos resurspersonerna. Inte ens var tionde är specialpedagog med inriktning på synnedsättningar och var tredje saknar helt pedagogisk utbildning. Dessutom framgår att två femtedelar av de aktuella skolorna inte skickar berörd personal på fortbildning för att öka kompetensen kring elever med synnedsättning.

Det är för oss en självklarhet att berörd personal måste få rätt fortbildning. Vi anser också att såväl lärare som rektorer måste få obligatorisk funktionshinderkunskap redan under sin utbildning.

God kompetens är förstås också avgörande för en bra samverkan med berörda instanser. Exempelvis är det i dag rektor/skolchef som ska efterfråga stöd från SPSM, men då krävs att denne ser de behov som finns. Vi anser att det vore bättre att den myndighet som redan har specialkompetensen - SPSM - samverkar med skolor och förskolor i uppsökande syfte. Vi anser också att det vore lämpligt om denna myndighet även fick uppdraget att vara samordningsfunktion så att även stödet från landsting och kommuner kommer elever, föräldrar och skolpersonal till del.

Vi är övertygade om att de problem vi tar upp här till stor del även gäller för elever med andra behov. Det blir allt vanligare att en och samma elev har flera funktionsnedsättningar, vilket förstås ställer ännu högre krav på att stödet samordnas, att skolpersonal har rätt kompetens och att ansvariga myndigheter samverkar.

Håkan Thomsson, ordförande Synskadades Riksförbund

Jakob Larsson, ordförande Riksorganisationen Unga Synskadade

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Funktionsnedsättning

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News