Så förvisas larm om tomma katedrar till historien

Det allt mer akuta problemet att det saknas legitimerade lärare till de lediga lärartjänsterna runt om i landet har flera bottnar. För att kunna föra diskussionen framåt och förhoppningsvis så småningom få ranka skolan som en att de mest attraktiva arbetsplatserna, behöver vi se till helheten.

Många för fram vikten av att höja nivån på lärarutbildningen, dels för att den ska attrahera fler högt kvalificerade studenter, dels kunna förbereda de studenter som går där ännu bättre för det utmanande yrkesliv de har framför sig. Andra grupper framhåller hellre arbetsvillkoren och menar att det måste till högre löner och en minskad arbetsbörda för såväl lärare som skolledare.

Jag delar båda dessa uppfattningar. Jag tror att OECD:s förslag att antalet lärosäten med lärarutbildning måste begränsas i syfte att höja kvaliteten och säkra utbudet på lärarutbildning i alla ämnen och för alla årskurser, pekar ut den väg vi borde gå.

Det handlar inte om volymmässigt färre utbildningsplatser utan om något färre lärosäten. Exakt hur många har jag svårt att bedöma, det gör andra bättre. En hårdare styrning skulle innebära mer koncentrerade forskningsresurser till lärarutbildningen och starkare centra för pedagogisk forskning och utveckling.

En koncentration av resurserna för lärarutbildningen till färre lärosäten skulle också automatiskt minska den stora spridning i lärarutbildningens utformning och innehåll som, fortfarande, försvårar för externa bedömare av nyutbildade lärares kompetensprofil.

Den nuvarande lärarutbildningens utformning ger bättre förutsättningar för detta än den tidigare, men det är fortfarande för stora skillnader. Detta märker skolledarna, som är de som har uppgiften och ansvaret att bemanna sina organisationer med skickliga lärare.

Min uppfattning är också att de problem vi fortfarande ser med lång handläggningstid av legitimationsärenden vid Skolverket har att göra med att det fortfarande kan vara svårt för handläggarna att kunna bedöma de nyutexaminerade lärarnas kunskapsnivå. En starkare styrning av lärarutbildningen skulle underlätta även denna kvalitetssäkringsprocess till gagn för såväl organisationerna som de enskilda lärarna.

Jag anser att undervisningen i våra skolor generellt sett kan bli mer utmanade än den är idag. Det jag tror skulle innebära det största lyftet för skolan som lärande organisation och spjutspets mot framtiden, vore om staten återtog ett större ansvar för att tillförsäkra skolledare och lärare kontinuerlig kunskapsfördjupning och professionell utveckling under hela yrkeskarriären.

Detta bör ske genom att kopplingarna mellan skolor och lärosäten är starka och obligatoriska. Det behövs någon form av statlig garanti för att säkra resurserna till detta område.

Därför föreslår jag ett Institut för lärar- och skolledarutveckling som skulle kunna överta Skolverkets kompetenshöjande funktioner, inkorporera det nybildade Skolforskningsinstitutet och ha ett nära samarbete med övningsskolorna. Institutet skulle, snarare än Skolverket, ha en regional närvaro och knyta an till ett lärosäte, till Skolinspektionen samt SPSM.

Institutet skulle också ha i uppgift att stötta skolledarna i hela deras uppdrag, det vill säga även arbeta med utveckling av HR-funktioner, ekonomihantering etcetera. Institutet skulle även få ansvar för att sätta svensk skolutveckling i ett internationellt perspektiv.

Jag tror att insatser på detta område har stora möjligheter att verka statushöjande för sektorn och göra yrkena attraktiva även för studenter med höga meritvärden. Jag föreslår också att lärarlegitimationen bör kopplas till denna plan för återkommande fortbildning och deltagande i kollegialt kvalitetssäkrings- och utvecklingsarbete.

Med dessa funktioner på plats tror jag att de nu årligen återkommande larmen om tomma katedrar i klassrummen kan förpassas till historien.

Matz Nilsson, förbundsordförande Sveriges Skolledarförbund