Rektorer har Sveriges viktigaste chefsjobb

PwC arbetar med både rådgivning och revision inom skolområdet i ett stort antal kommuner. I många av våra uppdrag har vi haft anledning att reflektera över rektorsuppdraget och dess villkor.

Att vara rektor är att ha Sveriges viktigaste chefsjobb, sägs det från de båda fackförbund som organiserar flertalet skolledare. Säkert är det många som undrar hur viktig rektor är för elevernas möjlighet att lära och utvecklas i skolan. Viktigare än rektor är läraren och vad läraren gör. Så tolkar vi den beprövade erfarenhet och forskning som vi har tillgång till.

Ändå är det ju så att rektor enligt skollag och läroplaner har ansvar för att skolan som helhet utvecklas i rätt riktning och därmed också ansvar för varje enskild lärares insats och förutsättningar. Skolans uppdrag ska tolkas och omsättas i verksamhet samt följas upp och förbättras. Det brukar kallas pedagogiskt ledarskap och kan praktiseras på olika sätt. Här finns ”flera skolor i skolan”, med olika uppfattningar om huruvida rektor ska vara i klassrummet eller verka mer indirekt.

Vid våra skolbesök möter vi ofta både engagerade och kunniga rektorer. Men alldeles för ofta beskriver både rektorer och deras medarbetare rektorsrollen som mycket splittrad och att alltför lite tid finns för huvuduppdraget - att leda utvecklingen av skolans kärnprocess, undervisningen.

Detta oroar oss. Många elever når inte kunskapskraven i skolan. Sammantaget har förskola, grundskola och gymnasieskola väldigt många år på sig att rusta barn och unga för framtiden. I snitt går det bara tolv elever per lärare både i grundskola och gymnasieskola. Ändå saknar alltså många ungdomar inträdesbiljett till fortsatta studier och yrkesliv och därmed till själva vuxenlivet. Hur är det möjligt för skolan att inte lyckas bättre och vilket ansvar har rektor?

Svaren på dessa frågor varierar och det är många aktörer som vill svara. Att det pågår en daglig och intensiv skoldebatt behöver vi knappast upplysa om.

De stora och ibland ideologiska frågorna måste naturligtvis diskuteras och hanteras, för att skolväsendet långsiktigt ska kunna förändras i rätt riktning. Samtidigt tenderar skoldebatten att bli en tävlan om att beskriva svårigheter, för att inte säga omöjligheter. Vi uppfattar att detta påverkar dem som arbetar i och nära skolverksamheter. Risk finns för att man utvecklar problemformulerandets konst men missar att se vad som kan göras för de elever som går i skolan just nu och i en nära framtid. Sådant som lärare, rektorer och huvudmän faktiskt kan påverka och förbättra.

Brist på resurser i skolan lyfts ofta fram i debatten som hinder för utveckling och förbättring. Dock finns det oss veterligen ingen forskning som visar på tydliga samband mellan de resurser som tillförs skolor och de resultat som uppnås. Vidare visar Sveriges Kommuner och Landstings senaste prognos att under de närmaste åren ökar kostnaderna snabbare än intäkterna. Skolbarnen blir fler men också de äldre, vilket ställer krav på anpassning av resurserna. Så om en skola ska klara sitt uppdrag, handlar det i hög grad om att kunna använda befintliga resurser på bästa sätt. Det blir en utmaning för hela verksamheten och ytterst för rektors ledarskap.

Vi är optimistiska och tror att relativt små förändringar av undervisning och skolmiljö kan spela stor roll för en elevs lärande, trivsel och utveckling. I en splittrad vardag gäller det att samla tid och kraft just till det som gör skillnad och utvecklar skolans kärnprocess – undervisningen. I detta har rektor en nyckelroll och vår uppfattning är att den behöver förstärkas.

En bra grund för detta är ett systematiskt kvalitetsarbete om det görs på rätt sätt, det vill säga om lärare ses som de drivkrafter de bör vara. Primärt handlar det inte om redovisningar och tyngande dokumentation utan om att kunna ställa frågor. Hur fungerar det vi gör? Hur vet vi det? Vad behöver vi förbättra och vad kan vi då göra? Hur vet vi det? Vilka effekter förväntar vi oss? Hur ska vi följa upp att det blev som vi tänkt oss? Dokumentation är inget självändamål men behövs för kontinuitet, dialog och uppföljning.

Vidare menar vi att rektor i högre grad behöver kunna säkerställa att skolans resurser - framförallt lärares tid - används på ett optimalt sätt. Betydligt mindre än hälften av en lärares arbetstid på 45 timmar per vecka används till undervisning. Har skolan råd med det och används resten av tiden på bästa sätt? Dessa frågor behöver flyttas upp på dagordningen! Den noteringen gör vi ofta när vi besöker skolor.

Vilka förutsättningar ser vi då att rektor har för att kunna ta sitt stora ansvar?

Rektors förutsättningar kan handla om kommunens skolstruktur, resursfördelning, antal medarbetare samt stödprocesser och samverkan inom olika områden. Här varierar det ganska mycket mellan kommunerna. Likaså när det gäller att kunna erbjuda ett professionellt stöd för de rektorer som behöver stärka sitt ledarskap.

En rektor måste kunna leda sitt eget arbete, göra nödvändiga prioriteringar och själv skapa möjligheter för sitt och skolans uppdrag. Samtidigt är det huvudmannen som ytterst ansvarar för att utbildningen genomförs i enlighet med skollagen. Därför behöver det finnas former för kommunikation mellan rektor och huvudman om rektors och skolans förutsättningar men också om hur dessa används - mot bakgrund av hur väl skolan lyckas med sitt uppdrag. Utgångspunkten för detta är förstås ett väl fungerande systematiskt kvalitetsarbete. Vi ser att många kommuner arbetar med dessa frågor men att det också finns en rejäl utvecklingspotential.

Eleverna har mycket att vinna i den kommun som satsar på sina rektorer, har höga förväntningar på ledarskapet men också kräver rektors aktiva prioriteringar till förmån för elevernas lärande och utveckling.

Monica Axelsson, rådgivare inom utbildning och ledarskap, PwC