Public service bör ha alla medborgares förtroende

Är det dags att reformera public service? Svenskarnas förtroende för public service har rasat rejält de senaste åren. Medieakademins Förtroendebarometer för 2017 visar att trenden med minskat förtroende för statsfinansierad media håller i sig. Mätningen tydliggör att mediekonsumentens förtroende för public service står i relation till hennes politiska hemvist.

Högst förtroende för SR och SVT har rödgröna väljare. Hela 82 procent uppger högt förtroende för SR och 77 procent har högt förtroende för SVT. Alliansväljarna är mer skeptiska – bland dem ligger förtroendet på 69 procent (SR) respektive 62 procent (SVT). Minst förtroende för public service hyser Sverigedemokrater. 32 procent anger att de har högt förtroende för SR medan blott 27 procent har detsamma för SVT.

Hur kommer det sig att borgerliga väljare och Sverigedemokrater har lägre förtroende för public service än de rödgröna? Min hypotes är att Sverigedemokraternas och alliansväljarnas lägre förtroende för SR och SVT är en konsekvens av två fenomen: För det första är vi inte längre utlämnade åt svensk medias rapportering av händelser i vår omvärld.

Många läser på regelbunden basis utländsk media och gör då oundvikligen en jämförelse mellan svensk och internationell media där svensk media inte sällan framstår som tveksam. För det andra tycks journalistkårens privata politiska övertygelser slå igenom i rapporteringen. Tidigare forskning visar att journalistkårens politiska övertygelser skiljer sig från allmänhetens. De bekänner sig i högre utsträckning än allmänheten till det rödgröna laget och sympatiserar sällan med SD.

En inte alltför vild gissning är att alliansväljare och Sverigedemokrater har synpunkter på de perspektiv som public service anlägger, på den nyhetsvärdering som görs och på den ”Sverigebild” SR och SVT visar. När diskrepansen mellan den verklighet som beskrivs och den verklighet man erfar är stor sjunker förtroendet.

Det minskade förtroendet för public service är ett problem, inte minst då public service föreslås finansieras med hjälp av en skatt. Alla, oavsett förtroende för SVT och SR, tvingas alltså att betala för en produkt vars kvalitet de ifrågasätter. Inför skiftet från licens till skatt bör vi diskutera hur den statsfinansierade radions och tevens objektivitet och legitimitet kan garanteras.

I Nederländerna, där man gått från licens till skattefinansierad public service, låter man en rad programbolag med olika profil ansvara för tv-utbudet i relation till hur stort stöd de har i samhället. Översatt till svenska förhållanden kan man tänka sig en lösning där SVT och SR ansvarar för dagliga nyhetssändningar och bevakning av händelser av nationellt intresse, som sportevenemang.

I övrigt bör programtiden fördelas mellan de olika riksdagspartierna med avseende på deras resultat i allmänna val. De ges i uppdrag att producera innehåll i enlighet med en tvingande fördelning mellan kultur, samhälle, debatt, dokumentär och utbildning. I Nederländerna är 60 procent av innehållet bundet, resten fyller produktionsbolagen efter eget huvud.

Jag tillhör dem som menar att public service har en viktig funktion att fylla, för att bilda, utbilda och informera medborgarna. Låt oss ta tillfället i akt att, i samband med övergången till public service skatt, också diskutera hur public service kan återvinna förtroendet hos alla medborgare, inte bara hos dem som bär samma ideologiska glasögon som medarbetarna på SR och SVT.

Ann Heberlein, teologie doktor, författare, riksdagskandidat (M)