Porrfilter hindrar utbildningen mer än nyfikenheten

Jag är fjorton år gammal och går i åttan. På en spansklektion för några månader sedan skulle vi skriva texter. I en grupp osäkra ungdomar används översättningsverktyg ofta när vi skriver, och vår lärare vill att vi ska undvika Google Translate. Istället ska vi använda oss av en hemsida hon själv använder. Dessvärre får vi nöja oss med skakiga översättningar ändå, då vår skola har installerat ett porrfilter. Filtret ska skydda oss från olämpliga hemsidor, men istället hindrar det vår undervisning eftersom orden som systemet ska blockera förekommer i översättningar i hemsidans databas. En paranoid rädsla för att en grupp tonåringar ska få se nakna människor får företräde och blir ett hinder för våra studier och utbildningen.

För ögonblicket är jag på två veckors prao hos en liberal riksdagsledamot. I veckan satt jag på läktaren under både voteringen och frågestunden i kammaren, och porrfilterdebatten kom upp båda gångerna. När utbildningsminister Gustav Fridolin fick en fråga av en centerpartist gällande hans röst under voteringen svarade han att han tar ämnet på största allvar, med extra tonvikt på hur viktigt det var att skolorna har porrfilter.

Som en högstadieelev som själv har sett hur ineffektiva dessa filter kan vara störde detta mig och jag sökte efter frågestunden upp Fridolin och fick möjlighet att kort förklara min syn på frågan för honom. Jag anser dock att fler behöver höra vad jag har att säga.

Dagens barn växer upp i en kultur som ingen tidigare generation fått uppleva. En digitaliserad tid med tillgång till enorma mängder information och kunskap redan i ung ålder. Detta gör barnen i fråga helt unika, men det för också med sig en rädsla för det okända, okunnighetens fara som präglat människorna sen vi levde i grottor. En vilja att skydda barnen från något man själv inte förstår gör att vuxna tar drastiska beslut utan att ha all fakta, allt i barnens trygghets namn. Det är en fullt mänsklig instinkt.

Porr i skolmiljö är något jag vet förekommer bland barn och unga. Kanske för att man tycker att det är spännande, kanske för att man vill verka ”cool”, men också som en form av mobbning. Jag kan från egen erfarenhet berätta att våldsporr kan användas för att kränka redan i lågstadiet. Pornografi såsom den ser ut idag är ofta kvinnoförtryckande och väldigt våldsam. Flera experter har förklarat hur porren kan påverka ungdomarnas och framför allt pojkarnas syn på sex. Det ger oss en generation unga pojkar där många tror att sex ska vara på det här sättet.

Men är porrfilter svaret? Att vilja utrota symptomen av barn och ungas vilja att lära sig om sin sexualitet istället för att ta sig till roten av problemet – deras ovisshet – gör kanske att porrfilter verkar som den snabbaste och enklaste lösningen, men jag skulle önska att man istället satsade resurser och tid på att lära barn och unga om sex och sexualitet. Jag anser att den här debatten präglas av känslomässiga argument, snarare än faktabaserade.

Om de läromedel som skolan delar ut används i olämpliga sammanhang eller används för att skapa otrygghet bland elever är det självklart naturligt och viktigt att vuxna tar till åtgärder. Över huvud taget är det förstås bra att man tydligt tar avstånd från pornografi i skolans miljö. Men ett barn kan ta upp sin mobil ur fickan och söka på samma sak, även om filtren finns.

Jag föreslår att vi istället börjar satsa resurser på att utbilda barn i tidig ålder om deras sexualitet och om jämställdhet – och också prata om pornografi. Lärarna behöver ha mer kunskap om ämnet för att kunna prata om det, men det gäller också föräldrar. Nyfikenheten hos barn kan inte och ska inte stoppas, den ska uppmuntras – men med rätt verktyg.

Ellen Pettersson, 14 år, skolelev och för närvarande praktikant i riksdagen