”Politikerna har låtit judehatet växa i Malmö”

Under några lågstadieår på 60-talet bodde jag på Kamrergatan i Malmö. Några meter bort, på andra sidan gatan, låg Betaniaplan och Synagogan. I våra då oreflekterande barnaögon var det en kyrka som alla andra och som man till och med kunde smyga sig in i. Odramatiskt, spännande och vardagligt. Grusgångar, grönt gräs, inga staket, inga vakter.

Kamrergatan i dag där judiska församlingshemmet ligger, för tankarna till en säkerhetsklassad EU-bunker i Bryssel med staket, säkerhetsgrindar, metall, högtalare och kameror.  Ja, det där med kameror var ingen självklarhet förresten. Länge försökte nämligen den socialdemokratiska ledningen i Malmö förhindra kamerabevakningen för att den - som man sa -  äventyrade den personliga integriteten.

Att antisemitismens fula tryne sprider hat över stadens invånare som har judisk tro, är ingen nyhet. Nu senast i lördags skränade en pöbel på socialdemokraternas paradplats Möllevångstorget: ”vi ska skjuta judarna”. Detta efter att ha gjort en fullständigt absurd koppling till Donald Trump. Någon gång under måndagsnatten slängdes dessutom två brandbomber in mot judiska kapellet i Malmö.

Malmö är inte tryggt för stadens judiska invånare som känner sig övergivna av de styrande politikerna. Jo, visst kan man hålla händer, starta solidaritetsprojekt och möta tv-kameror med indignerade sandlådetrumpna miner. Men det förhindrar inte att våra judiska manliga grannar ändå sätter en keps över sin kippa när de går ut. Eller att unga judiska flickor tar av sig sitt halssmycke i form av en davidsstjärna om de tar bussen. Eller att lärare runt om på Malmös skolor som är judar, inte vågar avslöja sin religion, riskerande skränande elevrepressalier.

Låt mig slå fast en sak – det finns ingen rationalitet bakom antisemitismen i Malmö. Det handlar om primitivt judehat!

Problemet – som bara accelererat i brist på tydliga markeringar från stadens styrande politiker - är en svulst som tar allt större plats i brist på resoluta markeringar och total avsaknad av lagföring. Det är en svulst som har ett eget liv i brist på krav på de inflyttade som ser det som naturligt att ta med sig sina egna blodiga konflikter från sina hemländer till Malmös gator och hota dess invånare.

Det centrala felet är att Malmös styrande under många år konsekvent vägrat att sätta ner foten och sagt att ”ni är välkomna hit, men vi kräver att ni lämnar era konflikter hemma!” Nu – eller sedan länge - verkar det vara för sent!

Stadens dåvarande starke S-ledare Ilmar Reepalu satte ribban avseende judeförföljelserna genom att säga att: ”Vi accepterar inte sionism eller antisemitism”(!!). Följt av: ”Jag skulle önska att judiska församlingen tar avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza”. 

Varför? Herregud, vilket ansvar kan Malmöborna ha för det här? Men så kom också Mona Sahlin nedresande till staden och tog Reepalu i örat.

Under åren har det i Malmö varit en undfallenhet och ett mumlande och hymlande utan like inbäddat i intetsägande floskler som ”oacceptabelt”, ”det är inte okej” eller ”vi måste visa tolerans”. Bränder, glåpord, hot och trakasserier är en del av den judiska befolkningens vardag sedan många år. Malmös judiska rabbi utsätts för äggkastning. I min stad Malmö finns nu bara 3 000 judiska invånare kvar. Det är hälften jämfört med för 40 år sedan. Som flyttat. Som inte vågar stanna. Våra grannar ser inget slut på rädslan!

Läser en tweet från utrikesminister Margot Wallström som pratar om hur Sverige gärna hjälper andra med jämställdhet och tolerans i breda internationella perspektiv. Dock inte något om hemmaplan och rädslan i Malmö. På lördag är det kippavandring från Malmö synagoga kl 12,30. Tänk om utrikesministern deltar?!

Malmös judar ska mördas för att deras enda brott är att de blivit födda! Det är det som är som är vidrigt, som gör mig rasande!

Jan-Olof Bengtsson, fri skribent och fd ledarskribent och EU-korrespondent för Kvällsposten