Pojkarna förlorar inte för att de är pojkar

Under flera år har debatten fokuserat på pojkars skolprestationer och på att ”pojkar” är sämre än ”flickor” i skolan. Grovt räknat kan man säga att gruppen pojkar presterar 10 procent sämre än gruppen flickor. Pisa-resultaten som publicerades i december 2013 blev bränsle i en förnyad debatt då man såg att pojkars resultat i samtliga studerade ämnen – matematik, NO och svenska – stadigt har försvagats under de år som Pisa-mätningarna har gjorts. Det är dock långt ifrån alla pojkar som inte presterar i skolan, problemet som Pisa-mätningarna visar är att det är fler och vissa grupper av pojkar som presterar dåligt.

Flickorna har också försämrat sina resultat, men fler pojkar hade försämrat sina resultat något tydligare och resultaten när det gällde läsförståelse skilde sig på ett väldigt markant sätt mellan könen. Men för att få veta vilka dessa ”fler” är behöver kvalitativ och kvantitativ kunskap mötas. Just nu är det enbart en selektiv del av den kvantitativa kunskapen som används. I den ideala av världar kan man sedan gå vidare för att se vilka skolämnen det gäller. För att det gäller svenska kan vi redan räkna ut eftersom Pisa-mätningen ger en klar och tydlig bild av det.

Det finns väldigt mycket att säga om den debatt som förts. Ord som onyanserad, förenklad, och moralpanik kommer till mig. Jag skulle i stället vilja att debatten var nyanserad, framåtsyftande och inte så generaliserande.

I en mindre delutredning till den Jämställdhetspolitiska utredningen (dir. U 2014:06) lyfter jag fram statistik och diskuterar hur bilden av att det handlar om alla pojkars skolprestationer måste ersättas med en mer riktig bild.

Det vi vet i dag är att det är pojkar med föräldrar med lägre utbildningsbakgrund och utländsk bakgrund som riskerar att halka efter när det gäller skolprestationer. Och det är en kunskap som måste användas. Dessutom är dessa kategorier, som slarvigt kan kallas klass och etnicitet, sådana som forskningen länge visat är mer utslagsgivande än kön när det gäller utbildningsframgång. Varför används då inte dessa? Det kan man undra, men så länge vi förleds att tro att klassamhället inte längre existerar och så länge vi förleds att tro att vi är fria från rasism så kan modet svika att även se hur dessa kategorier samverkar.

En möjlig tolkning kan också vara att vi ”kan prata” om genus, vi har ett kollektiv språk för det och därmed också en förståelse, men vi har inte på samma sätt ett offentligt, kollektivt språk för att tala om rasism, klass och genus - samtidigt. För att ingen pojke, eller flicka, ska riskera att halka efter måste vi som är verksamma inom skolväsendet förstå att dessa kategorier görs dagligen och hela tiden i den svenska skolan. De ges och får betydelse i skolvardagen på subtila sätt.

De här kategorierna försvinner inte för att vi inte pratar om dem. De finns där och vi skapar dem. Men betydelsen av dem kan inte förminskas om vi inte pratar om dem och problematiserar dem i skolans vardag och de som är synliga bärare av kategorierna lämnas ensamma att hantera de bristande lärandemöjligheter de riskerar att innebära.

Fotnot: Skribenten är författare till boken ”Lärande och jämställdhet i förskola och skola” (Liber, 2015).

Mia Heikkilä, forskare och lektor i pedagogik, Mälardalens högskola