Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Skola

Lyssna på lärarnas erfarenhet och kunskap

Patrik Finn slår in öppna dörrar och plockar russin ur John Hatties kaka för att få stöd för enkelspåriga lösningar på komplexa problem.

Publicerad: 2 maj 2018, 07:24

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Tiden för egen övning och reflektion är viktig för lärarrollen.

Foto: Colourbox


Ämnen i artikeln:

LärareEleverUtbildning

REPLIK   Patrik Finn och jag är eniga om att det som bäst gynnar eleverna ska prioriteras i skolan. Den intressanta frågan är dock hur det ska ske och vad som ska prioriteras och där har vi olika uppfattning, vilket i viss mån är begripligt med tanke på vilka vi är.

Svårt att förstå är ändå den imaginära ”stora klyfta” Finn medvetet skapar mellan oss, liksom de öppna dörrar han slår in i sitt svar till mig. Hans tolkning av mitt försvar av förtroendearbetstiden landar i påståendet att god undervisning för mig är ”en enskilds lärares manifestation av ett ämne och en kursplan” och att ”tid i ensamhet på kammaren” är grunden för god kvalitet. På andra sidan ”klyftan” befinner han sig själv. Där finns också insikten om att elevernas olika behov bör vara utgångspunkten för arbetet mot uppsatta mål, samt att variation och individualisering är viktiga komponenter för att god kvalitet ska uppnås.

Jag känner inte igen mig i bilden. Jag hävdar att ”tid för planering och uppföljning av undervisningen är förutsättningar som direkt påverkar kvaliteten.” Det innebär just det. Lärare måste garanteras tid för planering och efterarbete oavsett om det sker individuellt eller tillsammans med andra. Tidsutrymmet måste skapas inom den reglerade arbetstiden i relation till antalet undervisningstimmar som ska genomföras. Förtroendetiden ger möjlighet att ytterligare förbereda sig, hålla sig á jour inom ämnet, samt vika tid för annat som läraren anser behövs för att uppdraget ska kunna genomföras på bästa sätt.

För ja, läraryrket är krävande. Många elevers behov ska tillgodoses och variationen i undervisningen är därför viktig. Självklart ska vi också samverka och med hjälp av våra olika kompetenser hjälpas åt för att eleverna ska få så mycket kunskap som möjligt. Det är ju inte så enkelt att det kollaborativa utesluter det enskilda och tvärtom. Båda behövs och står inte i motsatsförhållande till förtroendearbetstid.

Yrket är också kreativt. Som musiklärare med stor erfarenhet av kreativa processer vet jag att tiden för egen övning och reflektion är viktig. En musiker/sångare som har övat på sin kammare, analyserat stycket och lärt sig sin stämma, är bättre rustad att samarbeta med sina medmusiker och möta sin publik. Ämneslärarens jobb är inte helt olikt detta. Lärarens unika erfarenheter och sätt att lära ut behöver tid för egen förberedelse och reflektion för att bli en viktig pusselbit i helheten. Lärare är olika och att hitta sitt uttryck, sin röst och sin egenart är viktigt; det är bland annat här glädjen och tryggheten i lärarrollen byggs upp. Men återigen, detta kan mycket väl ske hand i hand med mer kollaborativa processer.

När det gäller möten och konferenser, tror jag som jag skrev i förra inlägget att det vore bra att utvärdera dem. Vissa möten i skolan stjäl tid och är direkt kontraproduktiva, medan andra håller högre kvalitet; särskilt de där lärarna ges möjlighet att diskutera det de själva anser vara viktigt för uppdraget. Att möten per automatik skulle vara ”en förutsättning för all skolutveckling” är dock ett märkligt påstående.

Finn söker slutligen stöd för sin argumentation i bland annat John Hatties ”Visible learning”. Det är en vanlig strategi då skolans huvudmän ofta saknar kunskap och förmåga att själva dra slutsatser av forskningen. Det är förhållandevis enkelt att plocka lämpliga ”russin” ur Hatties kaka för att få stöd för enkelspåriga lösningar på komplexa problem. Att Hattie inte tar hänsyn till faktorer utanför klassrummet (segregationen, socioekonomisk bakgrund, politik osv.) är dock problematiskt, och har med rätta kritiserats. Ett komplement till profeten Hattie bör därför vara att lyssna på lärarna, som har både kunskap och erfarenhet.  Frågan är bara hur länge de finns kvar i skolan. För att de ska vilja stanna och för att få antalet lärare att öka krävs:

■ en god arbetsmiljö med minskad administration och fokus på kärnuppdraget
■ ett begränsat antal undervisningstimmar och tillräcklig tid för för- och efterarbete.
■ ett arbetstidsavtal som tar hänsyn till läraryrkets unika karaktär
■ rättvisa löner som matchar utbildningsnivå och erfarenhet
■ större autonomi och frihet i yrket

Anne-Catherine Ernehall, gymnasielärare och ombud för LR i Göteborg

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

LärareEleverUtbildning

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev